Träff i järnaffären är kanske vad vi behöver
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men ikväll tycker jag verkligen att jag har belägg för det, ty idag (torsdag) flyttade vi.
Inte för att min insats var särskilt kraftig fysiskt sätt, nej nej, fyra starka karlar fick vi till låns över dagen (tack gullisar) och så två starka morsor som städar (tack gullisar).
Jag har mest tagit hand om barnen samt brutit ihop inombords ungefär en gång i halvtimmen varje gång jag insett vilket hästjobb vi ännu har framför oss.
Jag som trodde det var klart nu! Min sambo har varit i huset varje kväll i flera veckors tid och fixat och donat och nu hade jag liksom tänkt att vi skulle pusta ut lite. Ha myskvällar. Hångla. Men just det!
Först måste vi ju bara packa upp alla hundra kartonger! Och bestämma vart sopsorteringen ska stå. Och sätta upp tavlor och hyllor.
Och så måste man lägga in ved i vedspisen också. Hela tiden, för annars sjunker värmen till 14 härliga grader inomhus. Och varje gång man går på toaletten måste man plocka upp toalettringen från golvet och lägga den på plats innan man sätter sig för den är nämligen trasig.
På söndag ska vi kanske köpa en ny.
Kanske bidrar även vår nya tapet lite till vindögdheten? Den svindyra tapeten med talgoxar och eklöv som jag föll handlöst för och som min mors sambo nu har placerat på en av väggarna i vardagsrummet. På de andra tre väggarna sitter den allra billigaste tapeten som går att hitta i stan, även kallad "Gotlandshemstapeten". Någon måtta på utsvävningarna får det vara.
Min mammas sambo, som är före detta målare men numera bonde, har spenderat en massa tid vid våra vardagsrumsväggar de senaste veckorna. Fyra timmar åt gången har han haft på sig att åka från Näsudden till stan, jobba lite på väggen och sedan hem igen till korna som alla går i väntans tider.
En kväll dog en ko efter en förlossning. Hon skulle med största säkerhet ha dött ändå, även om bonden varit hemma, men jag fick skuldkänslor och ångest ändå.
Ironiskt nog ligger nu delar från den avlidna kon i vår frysbox, redo att när som helst ätas upp av familjens köttätare. Hon dog för våra synder/talgoxars skull. Och nu ska vi (inte jag dock) ha henne till middag.
Pigge W fyllde en hel tidning en dag, med nyheter om både flygbolag och färjeförslag och hotellhemligheter. Han måste sannerligen vara varje nyhetstörstande småstadsjournalists dröm.
Vår minsta har äntligen lärt sig krypa, knappt elva månader gammal och den andra tanden har även ploppat upp. Hon är extremt mammig och kelsjuk just nu och jag njuter.
Jag njuter för att jag vet att hon snart är tre år och så upptagen med att leka och upptäcka nya saker att mammakramar hamnar ganska långt ner på att göra- listan.
Numera får man tjata sig till kramar när det gäller den stora. Ibland även muta. "Om du kramar mig nu så kan du få en liten godis!". Det är så tragiskt på något vis.
Jag somnade faktiskt nyss, runt ordet småstadsjournalist ungefär. Min sambo väckte mig kärleksfullt genom att blända mig med bygglampan/strålkastaren.
Sen gick han för att koppla in tv:n.
I morgon ska vi åka till någon av de affärer i stan som har ställt ut massagefåtöljer i butiken och låta massera våra värkande ryggar och nackar.
Kanske ska vi lämna barnen hos valfri barnvakt och rent av planera en liten träff där i massagestolarna? Ta med ost och kex. Med tanke på den extremt oromantiska väckningen nyss så är kanske en träff i järnaffären precis vad vi behöver.
Talgoxen är en väldigt underskattad småfågel.