24 oktober
Den ärvda väggklockan, mina föräldrars lysningspresent, slår halv åtta.
En lugn och avslappnad morgon med skön klassisk musik på radion, en halvtimmes lusläsning av morgontidningen och till kaffet fyra skivor av limpan jag köpte på Hemse torgdag, bakad på dricke.
Mitt i klockslaget raseras denna idyll. Glömt? Förträngt? Huvudet i sanden? Hur som helst, just i detta ögonblick läser jag och påminns om dagens Ödesmatcher. Gute-Eskilstuna och Ängelholm-Hammarby. Klockan 15.00, två högriskmatcher som brutalt kan vräka mina favoritlag nedåt i seriesystemet. Avgrund, Ättestupa, Ragnarök... ja, vad ni vill, men kris är det. Hammarby ur Superettan och Gute ner till division 3!
Vad finns det sen för mening med livet?
Resten av den här krönikan kommer därför att skrivas under kramp och ångest. I alla fall den första halvan, för mer lär jag inte hinna skriva före avspark.
Andra halvan blir endera sång och raketer, eller säck och aska i kolsvart syrefattig garderob.
Bara så ni vet.
Ett välment råd från en fembarnsfar till Jenny, som i sin lördagskrönika i GT tycker att den här ön är rena öken (min formulering) vad gäller aktiviteter för småbarnsfamiljer.
"Ibland undrar jag vad det är för jävla vits med att stanna här! Den här ön är inte till för bofasta småbarnsfamiljer..."
Hon har rätt i en sak: Visst är det bedrövligt att det inte finns en ordentlig simhall i Visby. Men i övrigt. De flesta små barn tillbringar fem dagar i veckan på dagis och förskola där de blir stimulerade till max. Lördag-söndag har de ledigt från sitt "arbete" och då vill de helst bara ta det lugnt tillsammans med sina föräldrar.
Jag var också "nojig" de helger jag hade möjlighet att umgås helt och hållet med mina barn. Jag försökte hela tiden hitta på roliga saker, jag planerade och stod i, vi åkte från den ena aktiviteten till den andra i Stockholm och vi åt mat på restaurang. Men en dag förstod jag att barnen inte tyckte det här var något roligt. De var helt enkelt för trötta och ville helst stanna hemma och spela spel, leka med varandra, lyssna när jag läste högt och äta min spagetti carbonara.
Då trivdes de bäst.
Jag missar aldrig Vi i ettan, klassfotona med öns förstaklassare och deras önskemål om framtida yrken. Det kryllar av blivande fotbollsproffs, delfinskötare, artister, frisörer, TV-profiler och andra yrken "i tiden".
Men ibland, som i förstaklassen Björken i Västerhejde. Bland blivande veterinärer, tävlingsryttare, arkeologer och skådespelare berättar Agnes Risp om sitt drömyrke.
Handläggare på pensionsmyndigheten!
Tack Agnes, nu kan jag, en gammal man, känna mig lugn! Fast risken är förstås stor att jag hinner dö innan du blir gammal nog att handlägga mitt åldrande.
Idag har jag blivit fotograferad.
Jag är nämligen en av kandidaterna till Gubbdagisets Lucia på Fiket i år.
Rösta på mig!
Nu har jag skrivit långt mer än halva krönikan, så jag pausar och inväntar fotbollsmatcherna. Går det åt helsike då blir det ett dystert slut.
Var så säkra på det!
Klockan 16.54.
Tralalala tralalala tralalalalalalaaaa tralala tralala tralalalalalalaaaa Gute tra tralala Gute tralalalalaaaa 2-1 tra tralalalaaaa. Hammarby tralalala Hammarby tralalala 1-0 tratralalalalalaaaaaaa.
(Jag har hört många sämre texter till låtar som unga popsnören blivit miljardärer på).
Tralala tralala tralalalalalalaaaaaaa....
RUBRIK:
Tralalala
tralalala tralalala
tralalalaaaaa!