Nog har det hänt att jag fått massiv träningsvärk efter ett gympapass och otvivelaktigt har jag muskelgrupper som emellanåt borde få sig en kyss.
Men man ska kalla saker vid dess rätta namn, i de fallen: att göra lite gymnastik.
Och efteråt kan man kanske passa på att vaxa benen.
För träning, det är något helt annat än att lattja lite på ett ombonat gym.
Träna är ett elljusspår med dovt gult ljus, det är motvind och regn från sidan och dimma som drivit in från Lützen, det är intervaller i backarna, att snyta sig i näven och att aldrig tvätta sina kläder.
Jag växte upp vid ett elljusspår där jag skavde sommar som vinter, det blev min fritidsgård med sågspån och skidspår, andningen blev min musik och har varit det sedan dess.
Att köra sig slut via fyra fem sex varv eller fresta upp och ner i den långa backen, det är vad som härdar, det är livskvalitet med spott i skägget men utan pop i öronen. Pop är för hemmabruk eller när man gör lite gymnastik, inte för att ha under träningen.
Det finns en slags urkraft i vår nordiska själ, inte för inte står Wassbergs skidåkarskägg som en symbol för det karga och tjuriga. Flashiga linnen och varma lokaler är för Lekis&lattjos och för dem som vill göra lite gymnastik och sen gå hem och äta Keso light.
Nej, är det träning är det kargt och tjurigt och sen en pizza med pommes.
Jag skriver om fotboll ibland, men då mest som en symbol för idrotten, ty mitt intresse är ringa. Jag försöker ibland skaffa ett lag att följa, för det verkar rätt kul ändå, men tappar lusten efter omgång ett.
Orienteringen är min borg; tävlingarna; 30-35 om året, duscharna utomhus till långt in i oktober.
Och träningen, att höja sig själv, höja varandra, ung som gammal, men utan bestraffningsövningar som jag förstått förekommer inom en del andra sporter.
December, vi har just börjat vässandet inför nästa säsong efter novembers joggning på klubbträningarna med Gotlands Bro OK. Intervaller, långpass med reflexväst. Och nattcuperna med pannlampa och gemensam start; rävspel och finter i upplyst mörker.
Andningen. Det som hörs är andningen och knaket av kvistar. Konsten att i fart och utan att stanna bemästra kartan, varje kontroll är en belöning.
Det finns liten plats för uthållighet i vårt supersnabba samhälle. Det flippas mellan kanalerna och i butikerna står 37 sorters youghurt. Vi är en utdöende art, vi som tycker att saker ska få ta tid, vi som inte hela tiden kräver nya impulser.
För mig är det långsamma mitt rödaste hjärta.
Inga lysrör, inget vax, inget ombonat, alltid bruna löv, regn i ögonen och en svag känsla av DDR.