Tuff framtid för 19-åringen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tio minuter över fem lämnar jag metropolen där jag bor. Endast bagaren är vaken. Förvånade och yrvakna släpptes hönsen ut i trädgården innan jag gav mig iväg. En humanitär handling, för annars hade de blivit kvar i hönsgården hela dagen.
På väg till Skåne där min far fyller 95 år, äldste sonen spelar teater och Gotlands Gilles höstvarpa avgörs. En hektisk helg.
Under de åtta milen in till färjan möter jag en lastbil och en personbil söder om Västergarn. I Tofta korsar en traktor vägen, förmodligen på väg ut till någon åker. Skörd eller höstplöjning? En cyklist i Västerhejde. En pinkande man vid ett äppelträd i Vibble.
Det är allt denna soliga morgonen med höstens första fågelstreck på väg söderut.
Varför tror jag alltid att jag ska komma ihåg? Det gör jag ju inte. Bör jag oroa mig en smula?
För en tid sen berättade en person för mig att det minsann finns ytterligare en lokalpolitiker, förutom Brittis Benzler (v) och Wera Svensson (s), som brukar åka buss. Kollektivåkande politiker är annars mycket sällsynta och de som finns vill jag gärna uppmärksamma.
Men när jag kom hem hade jag glömt bort vem den här bussåkande politikern är. Ingen moderat, det är jag dock helt säker på.
Vindkraftverket fortsätter snurra. Till och med så intensivt i den kraftiga vinden, att jag inser att det behövs stödvajrar för att förhindra att masten inte viker sig i den första riktiga höststormen.
Många har hört av sig och berättat att de också funderat på eget vindkraftverk. Vanligaste frågan: Hur mycket kostar det? Svar: 63 475 kronor. Till det kommer två batterier, gjutning av fundament och installation. Totalt cirka 70 000 kronor.
En annan fråga: Hur mycket el ger det? Svar: Från knappt 1 till 3,2 kilowatt i timmen när det blåser cirka 20 sekundmeter. Och den här: Lönar det sig? Nja, det beror sig på. Efter cirka tio år ska anläggningen vara betald och först där efter kan jag börja tänka på vinst, men det är inte därför jag skaffat egen vindsnurra.
Det handlar om miljön och jag tror på vindkraften.
I Skåne öppnar jag min dator för att se om jag fått några mejl. Det har jag. Trettiosex stycken. Trettiofyra av dem är erbjudanden om köp av exklusiva armbandsur (använder inte klocka), bantningspreparat (behöver gå ner tio kilo, men ordnar det nog med lite motion) och hasardspel på nätet (skulle jag aldrig våga). Och naturligtvis Viagra (fungerar det även direkt efter det kalla morgonbadet?).
De två övriga mejlen är från helt vanligt folk. Ett från Björn Björnskär i Malmö (uppvuxen i Hemse), som förbannar oturen att finalen i boule i hans bostadsområde kolliderar med Gotlands Gilles varpatävling. Det andra är från Bror Lindahl i Stånga, öns störste motståndare mot vindkraft. Han lovar i alla fall att försöka vara närvarande vid invigningen av vårt vindverk hemma i trädgården och det tackar jag för.
Innan jag åkte hemifrån fick jag också ett mejl från Hans Klintbom. Det tidigare kommunalrådet är numera vigselförrättare och jag skrev i förra krönikan att jag träffat honom på språng mellan två vigslar. Jag tyckte han sa att han den dagen skulle viga tjugosex par, men när jag satt och skrev krönikan blev jag lite tveksam. Han kanske sa sex?
Och mycket riktigt. Under hela den veckan vigdes sammanlagt fyrtiofyra par och tjugofyra av dem klarade Klintbom av.
Då vi träffades (på måndagen) var jag på väg att utföra sex vigslar (de flesta i Botan), skriver han.
Här i Malmö pågår just nu Malmöfestivalen, ett gigantiskt spektakel som i stort sett korkar igen hela stan. Jag har dock inte märkt något av det, för första dagen och kvällen tillbringade jag i Lomma och firade min fars 95-årsdag. Där var det lugnt, trots kräftor med snaps.
Eftersom huset i Lomma är ockuperat av min bror från London och hans familj, bor jag själv i en lånad lägenhet vid Nobeltorget i Malmö. I trappuppgången i fyravåningshuset noterar jag att samtliga brevinkast utom två har lappar med önskan om att slippa reklam. På en av lapparna står det Ingen reklam tack, förutom Ikea-katalogen.
På morgonen går jag och fikar på ett litet kafé i närheten. Där läser jag i Sydsvenskan, morgontidningen, om 19-åringen som dömts till fängelse för mordbrand i en skola. Hans ska dessutom betala sju miljoner kronor i skadestånd.
Jag har ofta funderat på hur sådana skadestånd egentligen fungerar. Betalar de dömda någonsin dessa summor, eller blir det i slutändan ändå staten som får betala? Sju miljoner är en väldig massa pengar. Drygt 150 000 om året fram till 19-åringens pensionering!
Kul framtid.
Nu ska jag ägna resten av tiden här i Skåne åt min sons teaterföreställning, Gillets varpatävling och passning av barnbarnet Laban.
Och OS på TV naturligtvis. På min personliga lista med onödiga sporter har jag nu även skrivit in brottning. Reglerna är så urfåniga att brottningen lika gärna kan strykas från OS-programmet. Gång finns redan på listan, liksom fjärilsim och tresteg, i synnerhet nu när Christian Olsson inte är med. Och dressyrridning. Den sporten har jag aldrig förstått vitsen med, men inför Paralympics i Hongkong i september ska jag tillfälligt stryka sporten från min lista och lära mig allt om piaff, passage och kandenserat trav.
Då ska nämligen Gabriella Löf hemma i byn och hennes svettfux Oleander vara med och tävla.