Tur att jag inte var en turist
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag gifte mig här om veckan. Bröllopsnatten spenderade vi på ett pensionat i närheten av Visby och natten var till full belåtenhet, så att säga.
Dagen efter kom min familj över och vi åt lunch på pensionatet. Jag åt det vegetariska alternativet och fick så sakrans snålt med sås. Jag är i vanliga fall en väldigt feglynt person som sällan klagar eller ber om mer, men denna gång gjorde jag det.
Gick vänligt och trevligt och bad om lite mer sås. När tallriken kom tillbaka var potatisbitarna och falafflarna dränkta i sås.
Hela tallriken flöt, helt enkelt. Jag vet inte om herren som serverade mig detta ville vara snäll eller om han blivit förbannad på min enkla fråga. Otrevligt var det hur som helst och då tänkte jag att det var tur att jag inte var turist. Vilken kass bild av ön jag skulle få i såna fall.
Och så alla innerstadsbor som klagar. Innerstadsbor som bosatt sig i en av Sveriges turisttäta städer. Köpt kulturmärkta hus för flera miljoner kronor. Kulturmärkta hus med så dålig ventilation att fönster måste stå öppna dygnet runt. Hus så fina att det varken går att isolera fönster eller laga de dåliga ventilationerna. Allt för att få bo kulturmärkt.
Innerstadsbon han klagar han. Tycker att turisterna kan roa sig med att gå på fornsalen eller ströva i den nya lyxgallerian nere bredvid te-butiken på dagarna. På kvällar och nätter ska de gå hem och lägga sig. Så att innerstadsbon får sin skönhetssömn.
Då skäms jag.
Skämdes gjorde jag även för några år sen, tillbaka i ungdomens gröna dagar när jag jobbade på det där stora företaget som inte undgår någon. Där de äldre i personalen bannade oss sommarjobbare då vi lade på för stora portioner till våra gäster.
Även om det kom en 120 kilos muskelbonde från Kräklingbo så fick man bara lägga på tre små potatisar och en spätta. Och om bonden sa att han ville ha mer på sin tallrik så skulle man säga "kom tillbaka sen så får du påfyllning".
Kräklingbo-bonden kom aldrig tillbaka. Köerna på det stället var alltid superlånga om somrarna och ingen vill ju vara den som går emellan och ber om påfyllning när man har 50 stressade turister bakom sig.
Ingen vill heller erkänna att man är glupsk inför 50 sönderstressade och pinnsmala Stockholmsturister.
Det slappaste och slöaste jobbet man kan ha, borde vara att arbeta i någon av butikerna i Visby under vinterhalvåret. Lugnt och skönt mellan 10.00- 17.00. Sedan kommer det en liten rusch där mellan 17.00- 17.45 ungefär och sedan stänger man, lagom när ruschen tätnar. Återigen får man skämmas.
I början av sommaren när jag fick ont i armbågen. Ringde vårdcentralen. "Det låter som tennisarmbåge" sa de och gav mig tid till distriktssköterskan dagen efter. Distriktssköterskan, som var en helt fantastiska sådan, såg på min arm, sa att det nog var tennisarmbåge och bokade en tid hos läkaren åt mig. Läkaren tittade på armen. Sa att det var tennisarmbåge och gav mig numret till en sjukgymnast. 300 kronor kostade det mig, numret som jag lika gärna kunde ha slagit upp själv på eniro.se. Tvi vale.
Och så var det han i den där restaurangen uppe på norr. Vi, tre vuxna och fyra hungriga barn, anlände och slog oss ner i en skön soffgrupp som vi fann på uteserveringen.
När servitören kom för att ta vår beställning passade han även på att upplysa oss om att dynorna i den sköna utegruppen varit väldigt dyra och att han var väldigt rädd om dessa.
Han hämtade filtar åt oss att lägga under barnen och vi spenderade en ganska kämpig timme på restaurangen med barnen som helst ville bygga kojor med filtarna och som inte alls hade fattat farbrorns pik.
Den om att vi inte var riktigt välkomna dit. Jag tänkte att det var tur att jag inte var en turist. Tur att jag redan har valt Gotland.