Två veckor kvar av kladdiga bananpussar
Foto: PRESSENS BILD HOLMLUND
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min makes bästa vän som bor hos oss över sommaren sa att om jag skriver om mina höstkänslor så kommer det att komma ännu fler insändare om min negativa attityd. Men det är ju fakta! Jag såg ett rött löv i dag!
Dagarna mörknar minut för minut och solen har fått det där gula augustiljuset som påminner en om att hösten är på väg! Jag kan inte ljuga för er! Det är snart höst! Och sen blir det jul! Tipp tapp tipp tapp.
Ja, juleskivan har jag redan spelat i år. Det var en natt i somras. En av de där riktigt heta, fuktiga sommarnätterna i början av juli. Min man (som då ännu inte var min make) och hans far rustade ute på gården inför bröllopet som var på gång.
Jag och min bästa vän höll till inne i köket, hon med maten till bröllopet och jag med diverse städning. Det var så varmt och vi var så svettiga. Då satte jag på den.
"Tänd ett ljus och låt det brinna". "Let it snow let it snow". För att på något sätt lura kroppen till nedkylning. Det gick sådär.
När dagis börjar ska barnen ha med sig ett papper med någon liten bild över vad de gjort i sommar. Ett "sommarminne". Och även fast det egentligen inte borde göra det så ligger det lite prestige i det där sommarminnet. Och lite ångest.
Har hon haft kul i sommar? Vad har vi att visa upp? Vad har alla de andra barnen gjort? Har de varit på exotiska semestrar och djurparker och tivolin och i främmande länder? Har de lekt hela sommarn och aldrig haft tråkiga dagar när mamma och pappa varit trötta och sura och panka?
För mig själv går jag igenom min 3,5-årings sommar. Vi var i Stockholm med mommon, bara hon och jag. Skansen. Hotell.
Vi gifte oss. Vi bodde i husvagn. Vi var på Kneippbyn. Älskade Kneippbyn. Och så avslutas sommaren med en tripp till Öland med mommon och mina kusiner, som är storkompisarna som hon älskar mest av allt. Och så fick hon en kattunge! Russin! Inte så illa pinkat.
Ändå sitter jag här och funderar. Har hon haft roligt? Mår hon bra? Har hon allt hon behöver? Har jag visat henne att jag älskar henne varje dag? Skynda dig älskade, skynda att älska.
Makens hand börjar bli bättre efter skadan i somras och jag jobbar några dagar på jobbet jag skaffade mig i början av sommaren. Det är så härligt att vara ute bland folk igen. Härligt att jobba på ett ställe som man faktiskt gillar själv.
Dit man faktiskt åker själv under lediga dagar. Ändå går jag och längtar efter ungarna hela dagarna. Säger ja när jag blir inringd under en ledig dag, men inte utan ångest. Känner mig så kluven. Inser nu varför folk inte vill anställa småbarnsföräldrar. Vi vill ju ändå bara hem hela tiden. Fast ändå inte. För det är ju så roligt.
Och skönt att få komma hemifrån och bara vara jag, inte mammajag, utan bara jag. Flamsa med bagarna. Bemöta kunderna precis så som jag själv önskar blir bemött. Gaiple med tjejerna i köket. Slita röven av sig för att det är så roligt och för cheferna som brinner så för stället de skapat. Sen hem till de små trollen.
Stortjejen som säger att hon saknat mig. Som motvilligt "kniper" på mina värkande axlar. Lilltjejen som mumlar mammamammamamma och borrar in ansiktet mot min axel.
De badar i poolen en kväll precis efter regnet, ungarna. Sen går vi direkt in i duschen och de sitter på halkskyddsmattan och leker. Häller vatten över varandra. Skrattar. Ute mulnar det igen och till kvällsfikat tänder vi ljus.
Stortjejen pratar om åska. Om molnen som pratar med varandra. Om Jesus och Gud. Är de arga när det åskar?
Lilltjejen lyssnar fint och svarar med ett eftertänksamt "babba". Om två veckor börjar hon på dagis. Med egen liten väska och nya skor. Vår lilltjej. Två veckor kvar av kladdiga bananpussar och sandiga fötter.
Stranddagar och regniga förmiddagar i soffan med Emil och lilla Ida. Två veckor kvar av sena kvällar i trädgården och barnaskratt som ekar mot skogen. Sen börjar det igen.
Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.