Tyst höst
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I all sin prakt och ära
Fyllt av blommor, häst och bad
Det var ljuvligt, och man var alltid glad
Men det är nu slut
Och blommorna, har blommat ut
Jag minns ännu den kvävande känslan av vemodets gråa grepp, den där sensommaren 1982. Jag var elva och sommarlovet som så länge hade känts lika långt och levande som livet självt, hade tagit slut.
Jag skrev dikten på höstterminens första skoldag och det kändes som att jag aldrig skulle bli riktigt glad igen.
Nu, snart 30 år senare, är jag glad och vemodig på en och samma gång.
Vemodig för att en fantastisk sommar är slut. Av solbrännan är det snart bara minnen kvar. Till och med minnena har börjat blekna. Redan.
Glad för att jag älskar hösten. Naturens allt långsammare andetag och de allt mörkare kvällarna. Regnet som hamrar mot plåttaket, åskan som ryter och blixtarna som liksom förundrat lyser upp sitt eget skådespel över det svarta havet.
Så förundras jag över hur tyst det plötsligt blev, i stiltjen mellan sommar och höst.
Inga skrålande turister. Inga bullrande resväskehjul som hoppar fram över kullerstenarna. Ingen gatuförsäljare som ropar om provsmakning av brända mandlar utanför mitt vardagsrum. Inga pratglada och rakidrickande pizzabagare som löser världsproblem på min innergård.
Just ingenting. Mest bara... tystnad. Skön tystnad.
Tystnad kan vara så mycket. Oundgänglig eller outhärdlig. Stillsam eller skärande. Välkommen eller objuden. Oavsett vilket är den alltid talande.
Ibland talar tystnad om kärlek. Den tystnaden som gärna letar sig fram i trygg, äkta och välbekant närhet. Vänner, älskande och själar emellan.
Sådan tystnad är som en kram. Varm och vilsam.
Ibland talar tystnad om ensamhet. Om rädsla och svek. Sådan tystnad dånar öronbedövande, av allt som borde ha blivit sagt. Av frågor som inte ställts, av rädsla för svaren. Av sanningar som inte sagts, för att lögner gjort dem outtalbara.
Alla sanningar är bättre än sådan tystnad, tror jag. Sanningar kan såra, tystnad kan döda. Tankar och känslor. Intimitet och förtroende. Möjlighet till förlåtelse och försoning. Möjlighet till avslut och nystart.
ibland slutar tystnaden vara tyst. Nu när bruset stillnat, natten blivit svart och vardagen smugit sig in, då hör jag det. Tystnaden har fått ett ljud.
En hög, klar ton, som hängt sig fast långt inne och uppe i mitt huvud. Tinnitus.
Jag hoppas det är stress. Eller spända nackmuskler från min nya och än så länge lite ovana löparvana. Eller båda. Jag hoppas det blir tyst igen.
En tyst, kramig och stormig höst. Det hoppas jag på.
Bäst just nu:
Prenumerationer. Ägg, ekogrönsaker, tidningen Språk och Damernas värld.
Lammkött. Varje höst köper jag ett nyss lyckligt lamm, styckat och klart. Mumma med mynta.
Vänskap. Just nu knoppande, nyfiken sådan. Jag är glad och tacksam över att få utforska och bli utforskad.
Kramar. Det kramas alldeles för lite.
Vemod. En känsla att vila i, och ett av svenskans vackraste ord.