Jag blev aldrig vald sist i skolan, varken när det spelades brännboll eller annan boll. Jag var aldrig någon stjärna, men ingen råsopa heller.
Jag var möjligen lite bättre än jag var sämre och valdes alltså rätt tidigt när det var dags för lagspel. Behövde aldrig vara orolig för gympan, visste att jag hade min plats.
Men det var förstås alltid någon som blev över. I regel samma person. Ni vet hur det var, ni som var med då. Inte som i skolan i dag när lagens delas in av pedagogiska lärare.
Nej, alltid var det någon som blev över. Som förmodligen alltid hade ont i magen. Som ingen ville ha. Som lika gärna kunde skänkas bort.
Ungefär som Gotlands sämsta socken.
Tanken på vilken som är Gotlands sämsta socken kan inte riktigt lämna mig. Och den nästa sämsta, vilken är det?
Har funderat i flera dagar, faktiskt. Nej, jag har ingen kandidat. Men någon gång blir det direkt avgörande bottenfinal i "Årets socken"-utnämningen.
VARJE ÅR SEDAN 1990 utser Lokrume- Fole Rödakorskrets "årets socken" på ön, alltid en socken med entreprenörs- och framtidsanda. Senast var det Stånga, dessförinnan Sanda. Det görs alltid stort nummer av utmärkelsen; skyltar längs vägen och jubel på tidningssidorna.
Ungefär som när jag någon gång blev vald av Tjobba, Bäckaskolans Pelé, inga skyltar men jag kände stoltheten bubbla i bröstet. Det var sällan det hände. Däremot valdes jag, som jag minns det, oftast före en som heter Rolf Strid. Nåväl.
Det hör inte till ämnet, men thrash metalbandet Slayer - thrash metal är musik som låter som när någon harklar sig högt - har vrålat om död och pina i så många år och jag vill aldrig folk något illa, men i ljuset av deras mässande finns det inte så lite humor i att bandets gitarrist drabbats av den faktiskt köttätande sjukdomen nekrositerande fasciit! Vad mer hade han kunnat önska?
Men sen då? När det bara är två socknar kvar, när 90 redan fått priset, en del förmodligen flera gånger, om priset ska tas på allvar. Trummor och dragbasun, vilket rafflande tillkännagivande!
Frågan är om man vill vinna då. Bättre, i det sammanhanget, att komma sist. För hur kul kan det ha varit för den näst siste mohikanen?
Hur känner sig invånarna i dessa två överblivna socknar just då. Känner de vemod och ilska över att anses så visionslösa, eller tar glädjen överhand, gläden att för en gång skull vara i fokus.
Var firar de mest? I den näst sämsta eller den absolut lökigaste samlingen hus på ön, totalt utan framtidstro och visioner.
Och sätter de också skyltar längs vägen: "Välkommen. Här är vi sämst av alla".