Jag har ett ishockeyalbum sparat sedan jag var liten, säsongen 1971/72: Virus Lindberg, Tigern Johansson och Honken Holmquist. Jag har en prasslig jacka med ett STP-märke. Jag har en svart JPS Lotus som leksaksbil, en sådan som Ronnie Peterson körde. Jag har flera andra leksaksbilar sparade i en Cirkelkaffe-burk. Jag har legojärnvägsräls. Jag har en repig ”Sven-Ingars Bästa”, som var den första popskiva jag köpte. Jag har ”Hej matematik”. Jag har en nalle som heter Nalle med slitna öron och slitna gröna kläder som mamma stickade. Han hade en gul mössa också men den är borta. Oj, så mycket jag kramat honom och så glad jag är att jag har honom kvar.
Jag har fotoalbum med svajiga instamatic-bilder. Jag köpte kameran för sparade småslantar, 62:50, men den är borta sedan länge, liksom många av alla mostrar och morbröder i albumen. Jag har pappas skyttemedaljer. Jag har kvar den jordglob jag fascinerat tittade på som liten. Jag har mitt första referat, skrivit med distinkt blyerts i mitt pojkrum på tredje våningen sedan jag hört ljudet av Aktuellt från vardagsrummet i januari 1971:
”Gunnar Helén har protusterat mot rixtans rutiga matta vi har tefat några mäniskor och tog en liten intervjuv och alla tycker den är ful. Rixtan har Bestemt att den ska smutsas ner eller teckas över mer någon vackrare färg”.
Min framtid var utstakad.
Småsaker, minnen. Jag undrar vilka ting våra barn tar med sig från barndomshemmet fram i livet, vad kommer att minna dem om det tid som är nu. Skolböcker? Kramdjur? Ett par skor? Någon skoluppsats?
Det går inte att spara allt, då blir tillvaron ett museum. Men något litet för att minnas det som var, historien förklarar ju inte sällan det som är nu.
Jag har en tallrik med bild på en pojke med ett fång ballonger, en mugg liksaså. Jag har en handskriven lapp: ”Fulåt kera mamma”. Jag har teckningar från matcher i engelska ligan: Ipswich-Arsenal, Everton-Stoke. Jag ritade mycket, jag har speedwayteckningar också: Njudungarna-Getingarna. Jag har ett pennskrin sparat och min första häftapparat. Jag har ”All You´ll Ever Get From Me”-singeln med The Sweet som jag fick när jag var sju.
Jag saknar en del. Vissa saker jag minns att jag hade har jag slängt. De andra samlaralbumen, en del poptidningar, Zip och Tiffany. Men jag minns dem ända hit och det är gott nog. Jag kastar fortfarande saker. Mor och far fick vingar för över tre år sedan och ännu är rensningen inte över, vissa ting står i karantän från år till år. Vad kommer våra barn att spara? Vad åker i kontainern?