Ensamma skumpade vi fram i den italienska natten. Hela familjen skickade till Italien på rekreationsstipendium. Vila och avkoppling. Vid nästa hållplats stannar lokalbussens chaufför.
- Jao, jao diu, hör man bortifrån dörren, och fyra andra gotlänningar kliver flera hundra mil hemifrån nu plötsligt på bussen.
Åtta gotlänningar, det vill säga hundra procent, färdas själva i samma buss i främmande land. Hur stor är sannolikheten för det? Ungefär som att två Visa-kort samtidigt ska krascha.
Ekonomisk kris i Berlusconis fotspår, men Italien är trots allt ett underbart land. Om man har pengar. En bankomat stoppade alla planer på vila och rekreation. Mitt kort hade slutat fungera. Inte heller i vare sig mataffären eller byxaffären kunde jag göra affärer. Men den stora banken i Pisa borde i alla fall kunna hjälpa mig att ta ut kontanter från mitt svenska konto?
Familjen var hungrig, den fyrkantiga blå kylväskan innehöll bara pastasallad och vatten. Utanför italienska banker står tungt beväpnad polis, och säkerhetsdörrarna tillåter inträde för bara en person i taget. Skylten vid entrén kunde jag inte förstå. Ensam i lokalen satte jag med en duns ned den stora blå väskan på marmorgolvet. Bankkamreren for upp ur sin stol. Och kallade på förstärkning. Utan intermezzon fick de gestikulerande chockade bankmännen ut både mig och väska på gatan. Utan att någon bomb briserade. Några pengar fick jag däremot inte.
Trötta råkade vi sedan stoppa in familjens andra Visa-kort i samma bankomat som avlivat mitt kort. Kraschen var total. Nu kunde vi se fram mot tio dagar med gratis sol helt utan euro. Den enda engelskspråkiga, tuggummituggande tjejen på banken, sa att hon var "so sorry". Det var ingenting mot det jag var. Med kurrande mage stegade jag in på hotellet. När ingen ville hjälpa mig här heller och jag började bli högljudd kom högsta chefen ut. I glansig blank kostym och lika slickat hår. En korsning mellan Sylvester Stallone och Don Corleone. Herre Gudfadern, de måste ju ha glömt bokstaven E i EU-land! Jag tror det finns väl fungerande bankomater till och med i Colombias djungler.
Jo, jag blev arg. Inför alla receptionisterna krävde jag hjälp. Jo, jag tror jag kallade honom maffioso. Men den som inte har något att förlora, och allt att vinna går starkast ur striden.
Pengarna jag kunde kvittera ut räckte över helgen. När min vanliga bankmans röst på måndagen hördes i telefonen började jag nästan gråta. Man ska inte vara blödig, men vanmakt är en bedrövlig känsla. Lösningen som kunde mätta hunger blev att banken i Visby omedelbart satte in tusenlappar på Don Corleones konto. Och sedan kunde han ge pengarna till mig. Nu var vi plötsligt rika som troll. I euro.
Efter att ha lovat oss själva att snart komma tillbaka landade vi veckan därpå på Arlanda. I ena byxfickan låg en svensk enkrona. På Centralen blev jag och barnen nödiga. För ett toalettbesök skulle vi behöva 29 till. Svenska kronor.
- Jag vill inte jävlas med dig va´, kompis! Köp godis till dina ungar när du kommer hem, va´, och kryp in under spärren här, sa den glada toavakten på bruten svenska.
Änglar finns, även i form av spärrvakter till bemannade toaletter.