27 februari
Almedalsbibliotekets kafeteria i Visby är en ljuvlig oas. Här sitter jag några timmar då och då och skriver på en ny bok. Eller, för att vara ärlig, jag försöker skriva. Det går trögt. Livet är trögt. Saker händer som man inte tro ska hända. Självförvållat eller inte, spelar ingen roll. Så min nästa bok är fortfarande väldigt tunn. Fyra sidor på tre veckor.
Almedalsbiblioteket. Folk kommer och går, många småbarnsmammor (bara en pappa), dämpade röster, skratt och skramlande kaffekoppar. Personer kommer fram till mitt favoritbord vid det stora panoramafönstret, nära väggkontakten för ström till datorn.
Min favoritfilosof Sven Karlström från Fole argumenterar mångordigt och påstår att så gott som alla varpakastare gör övertramp i själva utkastet. Jag protesterar.
En kvinna säger att hon inte fattar hur lingonsylt kan vara ekologisk. Hon har just köpt en burk. "Finns det verkligen ekologiska skogar att plocka lingon i?".
Hamdi Özyurt, den turkiske författaren som skriver så bra, ger mig en bok. Brottsplats Fridhem av Ingrid Vistrand.
En man påstår att man måste komma hit väldigt tidigt på morgonen för att hinna läsa morgontidningarna innan de stjäls.
En kvinna från Östergarn har varit i stan och storhandlat mat. "Lite dåligt samvete får man, för vår affär i Katthammarsvik har blivit riktigt bra".
En blodgivare funderar på om han har friskare blod än de som inte lämnar blod. Fyra gånger om året tappas han på två och en halv deciliter. "Sedan bildas det nytt blod och det blodet måste bara vara friskare än det gamla som bara cirkulerar runt, runt". Eller hur?
Som sagt, så mycket skrivet blir det inte.
Så jag åker istället till Slite. Tar in på hotell, badar bastu med isvak tillsammans med en kompis och en pensionerad polis och några till. Polisen berättar om sin tid som polis och minns bäst inbrottet i ett militärt vapenförråd utanför Slite.
- Några dagar senare gick det omkring k-pistbeväpnade ungar i Lännaskolan!
På kvällen går jag till pizzerian på torget där det i min yngsta ungdom fanns en mjölkaffär.
Jag gillar Slite. Inte enbart av nostalgiska skäl, utan också för att jag tycker att Slite är vackert. Gotlands enda skärgård, Lotsbacken, Bogeviken och en helt fantastisk badstrand. Den inte helt arkitektoniskt tilltalande cementfabriken står visserligen mitt i och misspryder, men vad skulle Slite varit utan den?
Jag är glad för att jag fick växa upp här. I så gott som total frihet i en tid utan värre pubertala tilltag än smygrökta cigarretter, knyckta plommon i trädgårdar och konserter med hartsfiol hos välkänt nervsvaga och ilskna slitebor.
Nu är jag här igen och det är inte helt omöjligt att jag också kommer att flytta tillbaka hit.
Efter femtiosex år.
Och ryktet har tydligen redan gått. I pizzerian kommer en yngre man kommer fram till mitt bord och säger att han hört att jag ska flytta till Slite.
- Kanske, svarar jag.
- Då måste du se till att vi får en riktig bastu här! säger han.
- Och du måste ta tuppen med dig! säger hans fru.
Ja, hur är det, får man ha tuppar i Slite, tätortsfolk är ju så känsliga för lantliga ljud?
Utan Pekka och hans fruar flyttar jag inte.