En tidig morgon såg jag en man i blåställ som kupade händerna runt brösten på en naken kvinna, rödfärgen gnuggades bort från statyn, ett udda rengöringsarbete efter nattens sprejfester. Jag såg en kvinna i röd blus som genom duggregn bar hem två välfyllda kassar mot sin fredagskväll och en annan som putsade fönster två våningar upp i ett hyreshus, en trasa som rördes i cirklar som aldrig riktigt slöts och runt hörnet hörde jag pipet av en lastbil som lagt i backen.
Jag såg en röd Volvo ta till höger i en rondell och jag såg dubbla led med dagisbarn som i sina gula västar stojade längs en trottoar och på ett elskåp som bar spår av en en gång dagsaktuell affisch låg en vante och väntade.
Jag såg hur juli blänkte till i navkapseln på en Opel, såg sommarlovslediga tjejer på en studsmatta i en trädgård, jag såg grönskan grönska och jag hörde klackar smälla längs Adelsgatans gatsten.
Jag såg ett ungt par, kanske femton, sitta tätt ihop och äta av samma stripsbricka, jag hörde prasslet av godispåsar i biomörkret, kände lukten av tång där vågorna västen in och sucken sedan när vattnet drog sig tillbaka.
Jag såg en punkterad cykel i ett valv, såg en fransig hängmatta svänga under träden, hörde radions nyhetssändning från en altandörr som stod öppen och jag såg en man vars keps slet sig när vinden tog i och hur han sprang för att komma i fatt. Han såg sig omkring för att se om någon sett, våra ögon möttes och då log vi mot varandra.
Jag såg allt det där, det händer hela tiden och jag ser allt det där. Bara jag vill, det är vad det handlar om. Att verkligen vilja se, lyssna och känna för det jag ser, hör och känner är det vi kallar livet.
Jag hörde sommarens första hammarslag, jag hörde jävelsorden från bygget, jag såg en riesenschnauzer på himlen, såg morgondaggen glittra i det första gryningsljuset, jag hörde prasslet från en tidning vars blad vändes i vinden, jag hörde samtal på så många för mig okända språk och fascinerad stod jag en stund och lyssnade, jag såg nya ansikten i vår stad, jag såg namn i granit och en geting som landade på en sten vid kapellet.
Jag såg allt det där, såg, hörde, kände. I det mörker som så ofta omger oss i dag med kränkningar till frukost och girighet till lunch och där det krävs en terrorexplosion i Paris, Bryssel eller Istanbul för en enda tyst minut så behöver vi ta mod till oss och verkligen stanna upp ibland för utan väntan och reflektion hinner vi ingenting, kommer vi ingenstans, landar vi aldrig rätt, i oss själva eller i världen.
Nu är det sommar, nu tar jag semester, ses igen sent i augusti. Vi säger så.