Efter att ha läst Lars Thomssons krönika i torsdagens GT, där han menar att skolans problem delvis kan bero på den förändrade respekten för auktoriteter, hamnade jag i en tråd på Flashback.
Där diskuterade man huruvida det här med att majoriteten lärare i grundskolan är kvinnor, kan ha att göra med skolväsendets många problem. Det var ingen slump att jag hittade den diskussionen just på Flashback som ju aldrig drar sig för diskussioner som undviks eller tystas ner på andra ställen.
Jag har själv tänkt mycket på det där. Jag minns pappas berättelser som ”skollärarn på Näs” mycket tydligt från min barndom. Magistern, som hade sin fina bostad precis bredvid skolan och som socknens ungar hade stor respekt för. Föräldrarna också.
På den tiden var det fint att vara lärare. Det var prästen och magistern liksom, det fina folket. Och givetvis var de flesta lärare män då.
Nu har det gått en femtio år sedan farsan var liten och nu plötsligt, sedan läraryrket blev kvinnodominerat, har lärare blivit ett lågstatusyrke med kassa löner och kassa arbetsförhållanden. Och så börjar eleverna prestera dåligt också och vissa av debattörerna på Flashback menar på fullaste allvar att detta beror på att för många lärare är kvinnor.
Flickors överlägsenhet betygsmässigt förklaras med att de kvinnliga lärarna favoriserar de kvinnliga eleverna och även med att pojkarna inte har (och inte kan ha) respekt för lärarna eftersom de är kvinnor.
Och detta minns jag mycket tydligt från min egen skolgång. Hur skönt det var att gå till en lektion som man visste skulle hållas av en manlig lärare. För då blev det lugnt i klassen eftersom killarna då blev lugna.
Och då kan man ju undra: behöver vi införskaffa fler manliga lärare för att ”reda upp” ELLER behöver vi lära våra pojkar och unga män att riktiga män faktiskt kan ledas av en kvinna utan att för den sakens skull vara mindre män? Handlar det som kvinnors oförmåga att leda grupper eller om pojkars oförmåga att respektera kvinnor?
Har ni förresten tänkt på vilka yrkesgrupper som ofta talas om i termer som ”undermåliga”, ”dåliga” och ”behöver krafttag”? Jo. Sjukvården. Äldrevården. Och lärarkåren. Alla kvinnodominerade. Alla lika bespottade. Säg vad beror det på?
Jag tröttnar visst aldrig på det här med kön jag. Ska hon aldrig ta semester, kanske ni undrar. Och det ska jag ju! Nu i vår gör vi vår första utlandsresa med barn. Tre barn. Två föräldrar. Det finns en ojämvikt där som oroar mig lite. Sedan vi bokade och började prata om den här resan med folk så tror jag att jag har fått känna på det där som Pigge och hans kompisar så ofta pratar om, jantelagen!
När vi berättar om vårt resmål måste nämligen alla först beklaga att vi troligen kommer att bli magsjuka. Om vi inte hinner bli mördade först eftersom det förekommer oroligheter i landet dit vi ska. Dessutom ska vi passa oss för att bada i havet.
Man kan ju bli äten av en haj, eller trampa på en vass korall, alternativt bränna sig på en manet. Om inget av nämnda ting inträffar så finns det ju alltid en risk att planet ska störta.
Till skillnad från Pigge och hans vänner så avfärdar jag inte detta som avundsjuka utan tar kritiken och oron på allvar. Ägnar nu nätterna åt att googla mig trygg. Hur undviker man bäst magsjuka? Solsting?
Hur funkar det med sjukvård? VAR HITTAR JAG FALLSKÄRMEN? Och så hoppas jag på att olyckskorparna får råd/tid att åka iväg på en liknande walk on the wild side senare i år kanske.