Vad begärs av sommarpratare?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra året stod det klart att jag inte blivit nobelpristagare. Och nu ett halvår senare inte ens sommarpratare i radions P1.
Vad är det de begär egentligen? Att man ska ha suttit inne?
Bland meriter kan det väl ändå duga att ha en del trevliga minnen och sköna skivor att bjuda på.
Min ungdom upplevdes på femtio- och sextiotalet så därför, gott folk, blir det följande musik till kaffet:
De franska sångarna Yves Montand och Charles (uttalas ej på engelska) Aznavour, den ene mera attraktiv än den andre både röst-och utseendemässigt.
Av Montand väljer jag den trotsiga "Moi, j´m´en fous" vilket betyder det struntar jag i. Att jag inte fått bli sommarpratare alltså, morr.
Av Aznavour får det bli "Non je n´ai riens oublié" vilket betyder att jag ingenting har glömt. Kärleksnostalgi men även anspelning på min långsinthet i fråga om att bli nonchalerad.
Av Edith Piaf, för att fortsätta den franska linjen, hör vi "Ne m´écris pas" (Skriv inte till mig). Edith är så intensiv att man får gåshud, hönsskinn skulle hon kalla det.
Nej, P1 behöver inte skriva och be om ursäkt för sitt misstag rörande mig.
Efter allt frankofilt hade jag tänkt att sticka emellan med lite Beatles, Papa Bues viking jazzband, Cornelis Vreeswijk och Bellman.
Att prata om sin barndoms somrar kan vara passande. För egen del fanns inget kärt lantställe att återkomma till. Husfadern var allergisk mot obekväma sommarstugor, det hjälpte inte att modern bad på sina bara knän för ett charmigt korsvirkeshus i Viken.
I stället fick familjen tillbringa somrarna på olika förhyrda ställen av varierande standard. Med eller utan råttor men utedass var en självklarhet.
Gotland hade vi inte närmare hört talas om utom som ön där man kunde köpa billiga hus, och det skulle vi ju inte då på 50-talet.
Intressanta människor jag mött heter nästa avdelning. I anslutning till skivan med Aznavour vill jag berätta om hur vi två möttes. Antagligen var det mig han tänkte på när han sjöng sin visa om ett oförglömligt minne.
Nåväl, efter en konsert som sångaren gav i Malmö stannade han bilen för att fråga mig om vägen till hotell Savoy. Och det kunde jag upplysa om utan att staka mig.
En annan storhet är Birgit Nilsson (kanske borde man ta en operaaria med henne). Vilken röst hon ägde också när hon inte sjöng, den kunde lyfta tak. Och vilket klingande humoristiskt skratt.
"Från bethögen till Beethoven" kallade hon förresten sitt sista sommarpratarprogram.
Slutligen i programmet höjs blicken som brukligt en bit över horisonten. Till Mexikanska golfen där den dödsbringande oljan sprutar ut från jordens innandöme.
Den amerikanske presidenten och andra anklagar BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg för att ha varit passiv under katastrofen.
Men, kära lyssnare, han har i alla fall kostat på sig ett leende. Ett leende som i intervjusammanhanget tyvärr mest framstod som hånfullt.
Fanns ingen smakrådgivare där?