Vad händer med all tid vi sparar?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Finfina prylar, tidssparande och
effektiva.
Det är bara en sak jag undrar - vad hände med all den tid vi sparar?
På nåt märkligt sätt är det alltid mer
eller mindre bråttom. Trots att hela vårt hem är nedlusat med grejer som enligt instruktionsböckerna och den påkostade tv-reklamen ska skapa trevlig familjetid åt oss.
Jag får inte den ekvationen att gå ihop. Einstein sa nåt smart om tid en gång, men jag undrar om ens han hade lyckats lösa det här mysteriet.
I princip allt vi gör idag går ut på att effektivisera och rationalisera. Det ska gå fort, fortare fortast och helst till ingen kostnad alls. Och det stämmer, allt går fortare.
Men ingen jag känner har fått mer semester för den sakens skull, eller mindre att göra på jobbet. Tvärtom, snarare.
Och det är där själva mysteriet uppstår. Hur kan vi rationalisera så dåligt att vi får mindre fritid?
För tillfället är vi bortskämda i vår familj, i snart tre år har en av oss varit föräldraledig. Det går om man gnetar och sparar. Men till hösten kastas vi ut i den riktiga världen, då blir vi två heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ska försöka skapa en fungerande tillvaro mellan jobb och dagishämtningar.
Jag får ångest av att tänka på det. Hur ska jag ha tid att handla mat? Städa?
Tvätta? Klippa gräset, fixa ved, laga
bilen... hur ska jag få tid att leka, att leva?
Jag känner mig själv, jag kommer bli planeringshitler. Jag kommer ha ett sekundschema i huvudet och nåde den mördarsnigel som sabbar det genom att köra 70 på 90-vägen mot Tofta.
Sen kommer det där schemat att spricka i alla fall när jag inte hittar vantarna på dagis och jag kommer falla isär i en sönderstressad liten hög tills min sambo sätter ihop mig igen med tröstande ord.
Tid är pengar sägs det, och det kanske är sant för vissa.
Men det är bara om man har snuskigt mycket pengar som man verkligen kan köpa sig tid. Vi vanliga löneslavar kan inte bara säga upp oss och gå hemma i trädgården och skrota, även om vi skulle vilja.
För oss är tid värd mer än pengar. För mig, i alla fall. Hellre är jag lite fattigare och mer ledig än tvärtom. Man lever ju bara en gång.
Och liv är inte till salu, hur snuskigt rik man än är.
På tal om pengar noterade jag att kommunens hyreskostnader tredubblas vid flytten till Visborg. Från 13 miljoner till 35 miljoner. Per år.
Hela den där flyttkarusellen är nåt av det mest korkade den här kommunen gett sig på.
Med bara ett litet, litet uns av framförhållning hade man köpt flexhuset när det var till salu, det hade kostat ganska exakt lika mycket som en årshyra i Visborg. Kommunen hade dessutom förköpsrätt.
Då hade man fått ett hus redan utrustat med all tänkbar teknologi, enorma ytor som relativt billigt kunnat delas av,
byggas om med ljusgårdar och allt
dessutom i ett enda handikappanpassat plan.
Istället bygger man om kaserner med en meter tjocka väggar i en herrans massa våningsplan, man handikappanpassar och bygger hissar, öppnar upp och skapar ytor till en total kostnad som lär motsvara ett mindre afrikanskt lands BNP.
Tänk er Visborgsområdet som bostäder istället. En skola flyttar dit till hösten, det finns gympasalar, löparspår, grönytor, plats för affärer och daghem.
Att inte köpa flexhuset är den bästa affär kommunen låtit bli att göra. Och det är du, jag och alla andra skattebetalare som får pröjsa i slutändan.
Jag minns när pappa kom hemsläpande med vår första mikro. Han fick en vit Arabia-servis på köpet, och en kokbok. En kokbok! Med mat man skulle laga i mikron!
Finns det nån som testade att göra den där kycklingen? Finns det nån överhuvudtaget som använt sin mikro till annat än att värma redan lagad mat, tina köttfärs eller poppa popcorn?
Det leder mig osökt in på veckans lista, fem saker jag minns med viss nostalgi från 80-talet.
1) Kokböcker för mikromat.
2) Fredagsunderhållningen "Razzel".
3) Luton mot Fulham i "Tipsextra", snöblandat engelskt regn och en röd fotboll.
4) Kinatofflor.
5) Min tioväxlade Monark med bockstyre. Vad hände med bockstyren? Det var ju det coolaste som fanns?
Jag såg en gubbe i vadarbyxor stå och fiska vid pallkanten nedanför där jag bor häromdagen.
Jag gillar egentligen inte att fiska, men jag skulle kunna tänka mig att stå där med ett spö ändå.
För det slog mig när jag såg honom, att i ett par vadarbyxor 50 meter från land har man väldigt svårt att ha bråttom.