Som relativt nybliven förälder, oavsett kön, vill jag påstå, finns massor av idéer och föreställningar om hur man ska vara för att på något sätt bli godkänd som förälder. Nu finns det tack och lov ingen enhällig jury som betygsätter föräldraskap i Sverige. Vad som är ett bra föräldraskap tror jag kan se olika ut utifrån vilka förutsättningar vi har.
Det är när föreställningarna hos oss nya föräldrar går från att vara lösryckta idéer till att bli förväntningar som det blir mer utav ett problem. Jag vet att jag gått i den fällan. Linnea har det också. Min syster har det och många vänner i liknande stadier i livet fastnar i de där förväntningarna. De kan smyga sig på långsamt. En tanke man haft om hur det skulle vara att rulla den där vagnen, eller att ens barndomsvän skulle visa ett visst intresse för ens barn. Men så införlivas de inte. Förväntningen stämmer liksom inte överens med vad föräldraskapet erbjuder i praktiken – i verkligheten.
Är det då ett nederlag att vi inte lyckas införliva förväntningarna? Absolut inte, om du frågar mig. Tvärtom. Förväntningarna på föräldraskapet förvirrar och skapar en osäkerhet som inte är nyttig för någon. Inte minst en osäker förstagångsförälder. Jag har ju tidigare varit inne på det att man vet väldigt lite om just föräldraskap innan man är mitt i det. Och att ta med sig förväntningar på sig själv och på andra, det kan inte föra något gott med sig.
Tänk om man kunde byta ut ordet förväntning mot förhoppning. Vad händer då? Då flyttas ju vikten från krav till önskan. Det blir inte lika definitivt och jag skulle säga att det finns mindre att förlora. Förhoppningar gör ingenting om de inte införlivas, men om de väl gör det så är det ett plus.
Vi gör ett experiment och testar. En förväntning skulle kunna vara att skapa en stor vänskapskrets med föräldrar och en tajt grupp med personer med barn i samma åldrar. Du vet som det är på Instagram eller i någon glättig film. Det låter ju jättetrevligt, absolut. Men om vi förväntar oss att det ska vara så, ja då blir allt som inte är enligt den modellen något form av misslyckande.
Om jag byter ut förväntan mot förhoppning, vad händer då? Jo, jag kommer närmare verkligheten. Jag har en förhoppning om att jag som förälder ska träffa likasinnade människor med barn. Träffas i grupp och utbyta erfarenheter. Det kanske inte blir exakt så, men det var ju bara en förhoppning. Istället träffade jag kanske tre andra nya vänner i tennishallen under samma period och vi blir goda vänner. Det blev inte som jag först tänkte, men ändå väldigt bra.
Jag tror föräldrar har en benägenhet att klanka ned på sig själva med de förväntningar som vi föreställer oss att samhället, partnern eller kollegorna har på oss. Utöver det att tillgodose barnets grundläggande behov såväl omsorg som känslomässiga, så finns inga andra förväntningar än att du gör ditt bästa. Och det kommer vi väldigt långt på. Jag kan aldrig göra mer än att vara det allra bästa jaget för att vara pappa till Björn. Kan jag vara ärlig mot mig själv och leva efter den devisen så tror jag att det inte går att göra fel riktigt.
Men jag vill också höja ett varningens finger för alla intryck som finns och som dessvärre lätt kan bli förväntningar. Inte minst sociala medier tror jag spelar en farlig roll i att basunera ut en direkt felaktig bild av vad ett liv som familj innebär. Där är även jag medskyldig. För jag lägger ju inte ut en bild från morgonen efter den hemskaste natten, eller de otaliga olyckorna med, runt och bredvid blöjor. Det syns liksom inte. Det inte så glamourösa föräldraskapet syns inte, och finns heller inte online.
Om bara några veckor börjar jag så sakta fasa ut mig själv från redaktionen och fasa in mig i föräldraledigheten. Det är något jag verkligen ser fram emot. Ett nytt äventyr med massor av – förhoppningar.