Lyssnade på den bortgångna Lillemor Arvidssons sommarprat här om dagen (det ligger ute på Radio Gotlands hemsida nu). Städade medan jag lyssnade. Solen sken. Våren är på väg. Och så kom "Summan kummar". Det liksom spratt till i min Gotlands-själ. Högljutt skrålade jag med. Jag kunde vart enda ord.
När sommarpratet var slut letade jag fram mina gamla cd-skivor med Gotlandslåtar. Ja jag har sådana. Jag äger ett soloalbum av Allan Nilsson. Två samlingsskivor med gotländska favoriter. Flera av Smaklösas skivor. Kassetter med låtarna från morsans gamla revyer. På Youtube hittade jag låtarna som saknades och sedan satte jag igång mitt lilla Sudergute race. "Mjölkrappen", "Rune ifrån Rone", "Vardesveisu", "Marlickus Vendlar", "Karlssons i Sproge", "Gotlandsdricku". Alla de där låtarna som jag sedan barnsben kan utantill. Låtarna som de flesta av ungarna ute från Sudret förenas kring än idag.
Genom två av mina kusiner skapas då och då nya låtar. Från och om Gotland med en hel del humor inblandat. Blir You Tube-succéer. Via revyerna kommer nya sånger som berättar om ön. Eller rättare sagt om södra delen av ön...
För jag undrar lite vilken låt som Visby-ungdomarna har som klassiker på sina förfester? Sjunger de också om "Rune ifrån Rone" eller om proceduren som utförs vid drickbrygge? Vilka sånger förenar innerstadskidsen? "Rosornas stad" eller?
Norra ön har väl lite mer i och med att "Den blomstertid nu kommer" sägs ha skrivits vid Hångers källa i Lärbro och Smaklösa har väl snart skrivit en låt om varenda socken på ön...
Men jag har ändå svårt att föreställa mig att de på norra ön poppar "Den blomstertid nu kommer" på sina förfester och av gemenskapen fylls av lyckorus och stolthet över vår gotländska kultur...
Är jag helt ute och cyklar när jag säger att det för mig tycks finnas ett lite rikare gotländskt kulturliv på södra ön än på övriga? Eller beror det helt enkelt på att jag kommer ifrån södra ön?
Precis som jag ibland funderar på vad det är som gör att jag definierar mig som svensk, funderar jag ibland på vilka tillfällen, eller vad det nu kan vara, som jag skapar min identitet som gotlänning kring. När känner jag som allra mest att jag är gotlänning och vilka andra känslor framkallar den känslan hos mig?
Spännande tankar är även vad inflyttade upplever som gotländskt? När och hur känner de sig som gotlänningar? Och vad sådana som bott här under en period i livet, men sedan "utvandrat", vad de förknippar Gotland med och hur och när de minns Gotland?
Många är vi nog som, när man står på båten och Visby breder ut sig framför en och man ser hela staden och kusten och vet att snart snart snart är man hemma, ofta fylls av den där känslan. Men vilka fler sådana tillfällen är det som bygger och upprätthåller våra gotländska identiteter? Är det ens en form av identitet att vara gotlänning? Har det någon betydelse? Spelar det någon roll?
Utan att vara varken exkluderande eller lägga värde bakom det, så spelar det roll för mig.
Och det är kring den där "fulkulturen", den som sällan syns på tidningarnas kultursidor, men lockar bra mycket mer publik än många av de finare kulturevenemangen åt Visby till, som jag känner guteblodet svalla. När jag står utanför en bygdegård och det hörs dragspelsmusik och alla ungdomar på plats skrålar med Berra till "Marlickus Vendlar". Där har min identitet som gotlänning, gute, sin rot och sin bas.
Jag kan önska att alla gotlänningar, inte bara vi som är infödda, får känna den känslan med jämna mellanrum, för den både stärker en och får det att spritta i hela kroppen.