Jag var i en stad, och det var i somras, där ett dagis och en kyrkogård låg på var sida om en gata.
En lummig gravpark med lugnt väsande lövträd över minnesstenarna. Ek antagligen, kanske lönn, jag vet inte, minns inte, lade aldrig märke till träslagen.
Ni vet hur det är på kyrkogårdar, stillheten där, de välkrattade grusgångarna och det väl klippta gräset, solen som silas genom bladverken.
Tid för minnen, eftertanke och vördnad, ett första och ett andra datum, graverat i granit, som rymmer hela liv. Jag tycker mycket om att vara på kyrkogårdar, att försvinna bort ett tag. Vad gjorde dessa för mig okända människor, vilka var de, var det gott eller ont det liv de fick leva?
Som en asfalterad floden Styx skilde denna gata döden från det levande. Bakom ett rött staket av trä låg framtiden i nästa sekund, aldrig längre bort än så. Barn som sprang, som cyklade.
Tårar, kluckande skratt att slå rot i, fantasin lindad flera varv omkring sig.
Stadens detaljplan var som en bild av livet, jag minns själv hur bred en ordinär stadsgata var när jag var liten. Oöverkomlig, nästan.
Medan jag som vuxen sneddar över på ett kick, från det levande livet till…vadå?
Jag tänker på hur mycket som händer och ska hända innan stenmuren klättras över. Glädjen, sorgen. Allt vi utsätter oss för.
Jag läser en nyutkommen bok, ”Den andra kvinna” av Therese Bohman, som drabbar mig hårt som nästan bara litteratur kan göra.
Ett nästan obehagligt precist och kallt språk, historien som belyst av nakna lysrör. Ett stilgrepp som får berättelsen att skimra.
Vad är passion och vad är kärlek, vad är besatthet och var är irrbloss. Stressade möten i hemlighet med en man som lever dubbelt. Ensamhet.
Ett hav av uppdämd gråt då allt dras till sin spets. Livet ska ju vara roligt, det är det vi vill, ändå gör vi det så krångligt.
”Jag förstår inte hur människor lever som inte känner sig ensamma”. Tänker den namnlösa kvinnan, ”den andra kvinnan”, i boken.
Livet är en tunn linje mellan moderlivet och döden och under hösten är tillvaron som skönast, värmen med ett sting av förgänglighet, den vassare tonen i löven.
Glasflaskorna kraschade i den gröna igloon, det var i juli. Den lilla återvinningen stod just intill dagis et och kyrkogården.
Det vanliga livet, vardagen som vi vuxna känner den. Var effektiv. Hinn allt du ska. Gör det du måste och helst ännu mer. Tids nog får du vila länge.