Var femte gotlänning miljonär
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Glad. Ledsen. Glad igen.
Vindstilla. Blåst. Mulet. Solsken.
Hemrökta korven för salt. Fläsket och laxen däremot bra.
Ont i armbågen. I övrigt frisk.
Ett helt normalt dygn i en någorlunda normal mans liv.
Har varit i staden, så visst händer det ibland att även jag är ute och reser. Även om det inte är så vanligt, i alla fall den här årstiden, att jag passerar Fidekorset och fortsätter kustvägen in till Visby.
För vad har jag där att göra? Här i min egen metropol finns ju redan det mesta. Mataffär att hämta varor från Systemet i, bensinmack att lämna in hästtips i, järnaffär, Fiket med storbild att se fotboll på, bibliotek att glömma lämna tillbaka böcker i tid på och frisör att klippa sig och göra slingor hos, för dem som så behöver.
Men nu åkte jag i alla fall in till Visby för att gå på fest hos tidningen Gotlandsguiden, där jag under året skrivit några artiklar och därmed kvalificerat mig för glögg med mingel.
Mingel som definitivt inte är min starka sida.
Naturligtvis är det inte bara jag och en till på Gotland som äger en cykel av märket Hermes.
För två veckor sedan berättade jag om kvinnan på Bläse julmarknad som kom fram till mig och framförde en hälsning från sin man. Han hade bett henne säga att han också äger en Hermes. Någon närmare förklaring fick jag inte och jag spekulerade i att gamla Hermescyklar kanske är så ovanliga, att det bara är han och jag som äger en sån.
Men vi är fler. Minst sex stycken om jag räknat rätt bland inkomna mejl och telefonsamtal.
Det är inte min mening att göra dig besviken, men det finns en Hermes till på Gotland, så minst tre är det (Mats Lindh).
Du ska inte tro att du är nåt! Jag äger också en Hermes (Lennart Niklasson, Lojsta).
Vill meddela att även jag är en stolt ägare till en Hermes (Ingemar Larsson, Lergrav).
Vid mingel finns inga bord, utan vitsen är att man ska rotera och prata mer eller mindre meningslösa saker med så många som möjligt. En del är väldigt bra på det, men inte jag.
Är jag rätt klädd? Jag kommer inte ihåg vad folk heter, trots att jag borde det. Jag vet inte vad jag ska prata om. Av ren nervositet dricker jag för mycket. Och ganska snart blir jag stående borta i ett hörn, där jag försöker se glad ut och låtsas att jag har hur trevligt som helst.
Samtidigt som jag inväntar ett lämpligt tillfälle att smita därifrån.
I Dagens samhälle, kommunernas och landstingens tidning, hittar jag en mängd intressant färsk statistik.
På Gotland finns 11 708 miljonärer, det är 20,4 procent av befolkningen. Var femte gotlänning är alltså miljonär! Varför inte jag? Rikast är man i Danderyd där nästan varannan (44,5 procent) är miljonär.
En skollunch på Gotland kostar 25:40. Dyrast mat äter skolbarnen i Dorotea (52:35) och billigast i Vara (15:35).
Och kommundirektör Bo Dahllöfs omdebatterade lönelyft till 103 000 kronor i månaden gör honom till den fjärde högst betalda kommundirektören i landet. Men då ska man komma ihåg att han också fungerar som landstingsdirektör och bland dem hamnar han på åttonde plats.
Nu blev glöggminglet hos Gotlandsguiden ändå ganska trevligt. Det var inte så väldigt mycket folk och många av dem mindes jag vad de heter.
Till exempel Jesper Hammarlund, fotograf och tidigare back i Gutes då ännu framgångsrika fotbollslag. Vi pratade om våra behov av julnostalgi, vilket annars inte verkar vara modernt just nu. Men det struntar vi i, Hammarlund och jag.
Harald Norbelie på Gotlandsguiden och jag talade om intressanta udda människor på Gotland, så kallade original, som kanske skulle vara intressanta att skriva om. Vi kom överens att fundera mera på det.
Harriet Cederqvist, fotograf, visade sig ha samma intresse för fiske som jag. Hennes laxfiske vid Herrvik har hittills varit betydligt mera lyckosamt än mitt i Burgsviken. Dubbelt så bra ungefär.
Och med någon talade jag också om lyckan att på landet. Med en annan om varför det vintertid inte är kallare på Fårö än på Hoburgen. Fårö ligger ju trots allt sjutton mil längre norrut.
Så det var ett ganska trevligt mingel och en hel del glögg blev det.
Sen kom min yngste son, som just nu praktiserar på Gotlands Allehanda, och vi gick ut i stadens vimmel, drygt åtta mil hemifrån.
En och annan öl blev det där.
Jag har nu halvspårat den anonyme limerickskrivaren som varje vecka skickar ett maskinskrivet brev med en limerick. Den här gången såg jag att frimärket var stämplat i Stockholm. Men inga fler ledtrådar.
Mannen som tappade Mjölhatte träsk
på vatten, att sälja som prima läsk,
förtjänade inget på saken
för kunderna tyckte att smaken
var alltför bleklagd, om än pittoresk.
Den här vecka ska jag på kurs och lära mig baka gotlandslimpa.
Och det bubblar i källaren.
Juldricken jäser.