Var finns alla dessa 63 000 kor?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Min kropp har mer och mer börjat vänja sig av med ett liv som tjugoåring.
Det upptäckte jag nu i veckan.
Efter en orolig natt med lite sömn åkte jag till Stockholm och höll föredrag för föreningen Gutnalia. När jag pratat färdigt gick jag på krog och drack två öl. Sedan hem till min yngsta dotters enrummare i Hässelby och en luftmadrass, som förde ett himla oväsen och väckt mig varje gång jag vände på mig. Upp klockan fem, ingen frukost, och tunnelbana och buss till flyget.
Väl i Visby direkt till Hushållningssällskapets julmarknad, där jag stod hela dagen och sålde Pekkas slånbärsgelé och böcker och pratade med folk.
Det var när jag kom hem på kvällen som jag insåg att det är flera år sen jag var tjugo. Vaknade för en stund sen, klockan halv sex, i soffan framför TV:n. Ont i kroppen och jag har ännu inte en aning om hur det gick för Olle i "Idol".
Till höger om mig på julmarknaden står en kvinna från Eke och säljer kuddar och till vänster annan kvinna från Väskinde och säljer barnkläder. När någon av dem ska gå på toaletten, eller uträtta något annat, bevakar jag deras försäljningsbord. En dam, kanske en mormor, stannar till vid barnkläderna och lyfter upp en liten pyjamas.
- Vad är det för storlek på den här? frågar hon mig.
- Small, säger jag, för det är den ju.
Hon tittar konstigt på mig och jag förstår att svaret av någon anledning är fel, så jag förtydligar:
- Pyttesmall!
Då inser hon att jag nog inte tillhör det bordet. Hon ler och säger att hon återkommer.
Det är något alldeles speciellt med marknader. Folk är så positiva och glada, i synnerhet på julmarknader.
Och som det pratas!
Ett vanligt samtalsämne de här marknadsdagarna är uppgiften i tidningen om att det finns fler kor än människor på Gotland. 63 000!
Först diskuterar hon med kuddarna från Eke och jag det och vi är båda tveksamma till den uppgiften. Gotlänningar ser man överallt, men var finns alla dessa kor? Visst ser jag betande kor ibland, men 63 000? Flest i Sverige och 62 994 fler än i Nacka utanför Stockholm där det bara finns sex kor. Senare på dagen hör jag även andra som är tveksamma till uppgiften.
Så vi är många som tvivlar.
Jag tillhör inte dem som klagar på maten på färjorna. Jag tycker den är bra.
Men en sak:
Skicka kökspersonalen på kurs i räkmackatillverkning hos Märtha i hennes kafé i Visby!
Temat för Hönshusets traditionella julmarknad var i år Visst finns jultomten?
Det var tuppen Pekka som drev igenom det, trots kompakt motstånd från hönorna, som samtliga röstade på sitt eget förslag Pyssel och prassel, tissel och tassel.
- Håll med om deras förslag är urfånigt! säger Pekka när jag vandrar runt bland de tre salustånden - hemgjort julgransglitter av stålull som hönsen hittat i friggeboden, små borddukar av säckväv dekorerade med fastlimmade grankvistar och julgodis i form av chokladdoppade makaroner - medan en cd-spelare oavbrutet och på högsta volym spelar "Jul, jul strålande jul" med sång av Pekka och en tydligt generad doakör med hönorna i bakgrunden.
- Ni har i alla fall tur med vädret, svarar jag diplomatiskt medan regnet vräker ner utanför den fem kvadratmeter stora marknadslokalen.
- Där hör ni själva! ropade Pekka till hönorna. Tomten finns visst!
Läser att Bussiga kortet för ungdomar åter ska införas i Visby.
Varför då?
När det finns cykel, moped och friska ben!
Åter till julmarknaden. Gutebälgarna och Visby Folkdansgille uppträder och det tycker marknadsbesökarna är trevligt. Jag noterar att medelåldern bland folkdansarna är hög och jag frågar en av dansarna hur det är med återväxten. Han ser bekymrad ut.
- Den är dålig, säger han.
Samma svar har jag fått när jag besökt olika gotländska föreningar och gillen på fastlandet. Det här är sista generationen, sen kommer gotlänningars behov av att träffa andra gotlänningar att upphöra.
- Det är så enkelt att resa hem till Gotland nu, så behovet är inte längre lika stort som när vi flyttade från Gotland, säger en av medlemmarna i 105-åriga Gutnalia i Stockholm.
Och inom idrotten är det allt färre ungdomar som väljer de individuella sportgrenarna. Till och med golfen har problem, för att inte tala om min egen hjärtesport varpa. Det är snart bara vi halvsenila gubbar som tycker att varpa är världens trevligaste och mest spännande sportgren.
Och till sist (med tvekan) framför jag en bister hälsning från Pekka:
- Här skaffar jag egen mjöladress (han menar mejladress) och då är det bara två som skriver till mig. Skärpning!
pekkatupp@telia.com