Jaaaaag går å fiskar...ah ah ah..å tar en tyst minut...
Det är vårt barn som sjunger. Hon står utanför vårt nyuppslagna tält och är i full färd med att sätta på sig sin rosa Hello kitty-baddräkt. Snart ska hon lägga sig i det ljumma havet och stanna där i många timmar. Öva simtag och dykning. Hon är lycklig.
Så flyter våra dagar på campingen någonstans på norra Gotland. Vi badar och solar. Femåringen lär sig dyka och simma några meter. Treåringen leker i timtal i vattenbrynet.
Livet på campingen är så idylliskt som livet kan vara. Man småpratar med sina tältgrannar, barnen hittar kompisar, väder och vind diskuteras över matlagningen i servicehuset och man prisar tillvaron över tältgränserna om kvällarna när alla sitter och äter makaroner och köttbullar utanför sina tält.
Klockan nio blir det, som genom ett trollslag, tyst på campingen och alla barnfamiljer (och vi är många!) kan lägga sina barn i frid och ro.
Men så en dag förändras allt. Det är en mulen dag och vi förbereder inför en utflykt när vi plötsligt märker att något har hänt. Stämningen är förändrad. Människor omkring oss tisslar och tasslar med varandra. Tittar oroligt åt vårt håll. Vi ser oss omkring för att lokalisera källan till oro. Och upptäcker något som nästan får våra hjärtan att stanna.
En knapp meter från vårt tält har tre unga män, med svarta kläder och långa svarta hår, parkerat en van. För tillfället håller de på att slå upp campingstolar och bära fram ölflak. Till vår stora fasa noterar vi även hur de trixar med sladdar och....högtalare!!!
Sedan spräcks idyllen fullständigt när de tre skräniga unga männen slår sig ner i sina campingstolar, knäcker öl på öl och låter en dödsliknande musik spränga fågelkvitter och havets brus.
Eftersom vi dragit det kortaste strået och är de som bor allra närmast det festivalliknande lägret ger vi oss av på utflykten. Stannar borta så länge vi kan. Inser att vi får ha barnen vakna till 22 då det faktiskt ska vara tyst på campingen och vi har befogenhet att säga till de unga männen som är i vår ålder alla tre.
När vi anländer tillbaka till campingen 20.30 råder krigsstämning där. Musiken överröstar allt och överallt ser man människor med huvudena tätt ihop, ilsket gestikulerande och viskande. Snart hörs ett kollektivt viskande över campingen - Klockan 22! Klockan 22!
Vi sätter oss i tältet och inväntar klockslaget.
När vi borstat barnens tänder går maken ut för att stänga tältets alla ventiler, men även för att meddela våra svartklädda grannar att det är dags att stänga av musiken. Detta ser tre andra föräldrar och sluter upp bakom maken som en mur. Döm om allas förvåning när de tre männen snabbt stänger av sin musik och säger god natt på ett väldigt artigt vis.
Alla pustar ut. I det närmaste gratulerar varandra.
Men glädjen blir kort. Strax efter 22 drar våra grannar istället fram en gitarr och börjar veva rocklåtar cirka femtio centimeter från våra sovande barns huvuden.
Nu går allt snabbt. På någon minut är någon där och ryter ifrån på allvar. Upprepar campingens policy för tystnad.
Och det blir tyst. Havets brus hör åter.
Nästa morgon får vi glädjen att ge tillbaka då våra barn lyckas väcka de sovande grannarna redan vid 07.30.
Men tanken inför ytterligare en eftermiddag och kväll i öronbedövande dödsmetall gör oss nedslagna och vi åker hem. Våra nyfunna campingvänner ler sorgset åt vårt öde och pratar om att - ikväll! Då ringer vi i alla fall Securitas!