Var tacksam för sommarvikarierna!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I dag (torsdag) jobbade jag sista dagen på mitt sommarjobb på ett äldreboende i Visby. Jag har haft en fin sommar i Gotlands kommuns trygga famn. Lite drama och lite kriser har vi haft, som sig bör, när man jobbar inom äldreomsorgen.
Vissa, långa dagar har jag önskat mig långt därifrån, men nu känner jag att jag kommer sakna dem, både "tanterna" (och gubbarna) i personalen och pensionärerna.
Jag är 23,5 år och jag har aldrig haft ett riktigt jobb! Däremot var det här mitt sjätte sommarjobb och mellan dem har jag varit arbetslös, pluggat, varit havande och mammaledig.
Man skulle kunna säga att jag är en jäkligt bra sommarvikarie vid det här laget.
Det är ganska speciellt att vara just sommarvikarie. För det första så är det rätt så svårt.
Man kommer från ingenstans och helt plötsligt står man där och ska lära sig allting som den ordinarie personalen haft jättemånga år att komma in i.
Sedan försvinner stora delar av personalstyrkan på semester och då står man där, ett gäng vikarier, där ingen är särskilt erfaren och ja, i vissa stunder kan det bli ganska panikartat.
Oftast är dock delar av den ordinarie personalen kvar (de brukar ju ta semester omlott) och det är inte bara positivt för jag har då aldrig varit på ett enda ställe där det inte funnits någon i den ordinarie personalen som satt i system att jävlas med vikarierna.
Nej, på varje arbetsplats finns den där som vikarierna i smyg kallar för "Hitler" eller "surkärring".
Vikarier är ganska tacksamma offer för de där som alltid vet bäst, som gillar att dubbelkolla allt, för de som gillar att skrika över sina medarbetare, som bedömer precis allting man gör, de som älskar att leta reda på småsaker man missat och sedan tala om det för en, osv. osv.
Och mitt i alltihop så byter den ordinarie personalen semesterperiod och de som kommer tillbaka liksom glömmer bort att man redan jobbat där halva sommaren och faktiskt KAN sina grejer. Ja, man kan bli trött för mindre.
Jag tycker att all ordinarie personal på alla landets arbetsplatser ska vara väldigt glada över alla (oftast) ungdomar som ser till att de får semester och faktiskt håller Sverige i gång medan lyckostarna med fast jobb ligger och latar sig på stranden om somrarna.
Hela sommaren har jag gått och funderat på om jag själv skulle kunna tänka mig att bo på det äldreboende jag jobbat på, sen när jag blir gammal.
Jag har även haft det som mantra i mitt eget huvud medan jag jobbat, att försöka ge de gamla den vård som jag själv skulle vilja ha, eller sådan vård som jag senare vill att min mamma ska få.
Redan för flera veckor sedan kom jag fram till att jag skulle vilja bo där på ålderns höst och det tack vare alla fantastiska kvinnor, tanter och män som kämpar på där, året runt. Man kan säga mycket om äldrevården, men oftast är det inte personalen det är fel på när det väl felar, utan alla besparingar och indragningar som ständigt drabbar just vården. Så jag tycker vi gör så att vi skyller på kommunen som vanligt. Och regeringen.
Dottern har börjat på dagis nu. I sin finaste gröna klänning med Barbapappa på och med den lilla rosasvarta ryggsäcken i handen tultade hon in där i tisdags.
Redan första dagen klarade hon av att sova på dagis utan problem på dagen och det har heller inte varit några problem när hennes pappa har gått därifrån, hittills.
Jag har jobbat och inte vart med så mycket på inskolningen, vilket nog var det bästa. Jag är så blödig och känslig.
Dessutom slås mina feministiska ögon på så fort jag kommer innanför dagisets dörrar och min väl utvecklade feministradar är ibland lite väl känslig.
Det känns så läskigt att inte ha koll! Vi som kämpat så för att behandla och uppfostra dottern så könsneutralt som möjligt, kommer det att raseras nu? Är det nu hon kommer att förvandlas från Människa till Flicka?
Är det nu det inte kommer att kunna gå att hålla tillbaka samhällets innerliga längtan att få placera alla små människor i tjusiga könsrollsfack? Könsroller som flickorna tyvärr förlorar på.
Hur som helst verkar personalen på dotterns dagis hur fin som helst och jag tror att vår fina unge kommer få det roligt på där.
I värsta fall får jag väl köpa boken "Under det rosa täcket" (Nina Björk Wahlström & Widstrand 1996) och dela ut lite diskret på dagiset i juletider.