Finns det killig och tjejig städning?
Det finns många saker som är jobbigt med att vara kvinna – och jag vill vara tydlig med att just återvinning inte är en av dem. För det första, för att vi ofta slipper göra det. I den annars kvinnodominerande subkulturen ”städning och fix” är känslan att just återvinning av någon anledning blivit manligt kodat. Varför? Kanske är det för att aktiviteten involverar bilkörning, tunga lyft och containrar.
Återvinningscentralen har blivit den moderna mannens motsvarighet till att jobba på bruket. Ett könssegregerat plåtlandskap av manlig gemenskap – där killarna släpar vitvaror medan de utbyter kamratliga blickar. Barnen är hemma och bakom skräpet i bakluckan ligger golfbagen och frestar.
Inte mig emot. Personligen slipper jag gärna frysa på en återvinningscentral. Men jag kan ändå inte låta bli att undra varför det har blivit såhär.
Eftersom jag själv är mitt i en flytt – vilket inneburit några vändor till återvinningen – har jag på nytt blivit varse fenomenet den senaste veckan. För er som sällan är på återvinningscentralen kan jag berätta att känslan är lite ”drive-in” möter nattklubb. Innan man får tillåtelse att köra in måste besökaren nämligen genomlida förnedringen av att stanna vid ett bås, veva ned rutan och bli ”godkänd” av vakten.
När min manliga rumskompis körde dit för några dagar sedan stannade han, viftade lojt med handen mot bakluckan och sa ”några elgrejer bara” varpå vakten glatt vinkade förbi honom.
”Till grindvaktens försvar finns det en risk att jag inte uppfattades som den mest seriösa återvinnaren”, skriver Helagotlands reporter om sin upplevelse av återvinningscentralen.
När det var min tur liknande dock processen mer ett förhör. ”Varför är du här?”, ”Vad har du i bilen?”, ”Vet du hur du gör och var du ska?”. Jag hade förvisso inte memorerat återvinningens exakta koordinater för de olika stationerna. Däremot är jag både läs- och körkunnig, vilket jag trodde räckte för att bli betrodd.
Till den unga grindvaktens försvar finns det en risk att jag inte uppfattades som den mest seriösa återvinnaren: Med solglasögon på trots att solen inte synts till sen förra året, NRJ på högsta volym och rosa rattmuff på det. Ingen skugga ska falla över honom. Han, precis som vi alla, är ett offer för decenniers utformande av den manliga återvinningsordningen som råder.
Men till alla som inte tror mig vill jag säga: Min manliga rumskompis hade precis samma rosa rattmuff.
”På återvinningscentralen är känslan lite 'drive-in' möter nattklubb.”