Varför är brandmännen arga?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Morgonens bad blev kort. Årets kortaste. De två senaste nätternas kyla med frost påverkar naturligtvis vattentemperaturen, men ännu inga tendenser till isbildning.
På väg hem möter jag Konstnären som är på väg till badet. Hans hustru påstår att iskalla bad förbränner kroppsfett, berättar han. Riktigt hur det går till vet jag inte, men faktum är att jag nu på senhösten gått ner ett antal kilo i vikt. Jag har trott att det beror på min framfart på rullskidorna, men det kan tydligen också vara de kalla morgonbadens förtjänst. "Bli smärt och glad, ta ett iskallt bad!" låter som en bra slogan för den här bantningsmetoden. Eller: "Plums i vaken minskar största baken!". Eller (för dem som inte har tillgång till iskalla friluftsbad): "En iskall dusch om dagen gör dig mindre rund om magen!".
Nej, här är jag på väg att helt spåra ur märker jag, så nu får det räcka.
Gott om slånbär denna höst, så nu ska vi ut och plocka.
Till saft och gelé.
Med intresse och förvåning har jag följt brandmännens "häxjakt" på sin chef Johan Kallum. Kommunens politiska ledning har gett honom i uppdrag att rationalisera räddningstjänsten och minska utgifterna. Kallums förslag är att ta bort 6,5 tjänster i Visby och därmed spara 2,2 miljoner kronor.
För detta "svek" kräver nu trettioen brandmän Kallums avgång!
Varför då, det här är ju politikernas ansvar! Eller är det så att brandmännen är förbannade på Kallum för att han den här gången valt att enbart rationalisera den heltidsanställda kåren i Visby? Tidigare besparingar har i huvudsak drabbat deltidskårerna på landbygden, men nu tycker han kanske att den styrkan är färdigrationaliserad?
Hur som haver, men skäll inte på Kallum!
Har länge funderat:
Om allting på jorden, förutom två småbarn, förhoppningsvis en flicka och en pojke, plötsligt skulle sopas bort. Skulle barnen då bli tvungna att börja om från början, med stenålder och allt, eller skulle de ha nytta av sina gener från sina föräldrar och förfäder och därmed kunna hoppa över några tidiga led i världsutvcklingen?
Jag försöker vara väldigt trogen det lokala. Alltid mat från lanthandeln i byn, aldrig från stormarknad i Visby. Om möjligt gotländskt istället för fastländskt. Svenkt istället för importerat.
Men nu är jag i gungning.
Det började med att jag i den förträffliga tidningen Dagens ETC, som jag prenumererar på, läste om tidningens nya bolag Egen El. Bolaget säljer solpaneler och vindsnurror för hemmabruk och propagerar samtidigt för ett byte till elbolag som enbart producerar "ren el" från vind och små vattenkraftverk. Samtidigt byter Gotlands kommun elbolag från Geab till Kraft&Kultur, som också enbart levererar ren el utan inblandning av kärnkraft eller kol.
Att vi inom kort kommer att köpa ett eget vindkraftverk är så gott som bestämt, men dilemmat är om jag även ska byta ut Geab mot det av ETC föreslagna Falkenberg Energi och därmed få enbart ren energi in i huset. Geab försöker nog vara så rena som möjligt, men är beroende av Vattenfall som levererar blandad el från olika slags energikällor.
Så helt ren el från fastlandet eller lite mindre ren från gotländska Geab?
Det blev ju ett väldigt rabalder om 14-åringen, som kom på femteplats vid VM i drickbryggning förra helgen. Radion ägnade stor uppmärksamhet åt det faktum, att en minderårig bryggt egen dricke med hög alkoholhalt och i nättidningen helagotland.se var debatten omfattande. Många tyckte det var olämpligt och i egenskap av ordförande i testjuryn, och därmed ansvarig för beslutet att inte "diskvalificera" 14-åringens dricke, svarade jag:
"När prislistan var klar fick vi veta att en 14-åring kommit femma. Olagligt för en så ung pojke att brygga och delta i tävlingen? Nej. Moraliskt olämpligt? Det tyckte vi heller inte. Han hade bryggt tio liter hemma på gården samtidigt som hans pappa bryggde sitt bidrag till tävlingen.
Pojken var inte med på festen, men hämtades till prisutdelningen och åkte sen hem igen.
Naturligtvis hade vi kunnat stryka 14-åringen ur prislistan. Men varför?
Stormen i dricktunnan är mest komisk tycker jag".
När jag kommer hem ligger tuppen Pekka darrande och trycker under skottkärran.
- Kom hit! väser han.
- Vad är det?
- En bamsehök anföll oss!
- Hur mycket bamse?
- Stor som... stor... större än hönshuset!
- Larva dig inte, så stora hökar finns inte.
- Du måste skjuta den! Hönorna är vettskrämda, det är bara jag som vågar ligga här på vakt.
Lapphustrun kommer ut och jag frågar om hon sett någon hök. Hon skrattar:
- Det var räddningshelikoptern, de har en sjöräddningsövning nere i hamnen.
- Där hör du! säger jag till Pekka.
- Skjut honom ändå! säger han och kryper ännu längre in under skottkärran.