Varför finns det inga förebilder för unga killar?
Foto: CHRISTINE OLSSON / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som om unga tjejer som grupp på något sätt skulle vara dumma i huvudet.
Som om unga tjejer skulle vara så svaga att de behöver ständig hjälp och vägledning för att kunna komma igenom tonåren utan att skära handlederna av sig. Eller svälta ihjäl sig. Eller supa för mycket. Eller röka för mycket. Eller göra för mycket abort. Eller få för mycket klamydia.
Så fort något som tonårstjejer gör, görs lite mer än vanligt, blir det tjocka rubriker i tidningarna. Alarm. Nu super tjejerna nästan lika mycket som killarna. Nu ökar aborterna. Nu mår unga tjejer så himla dåligt. Det är synd om dem. Hjälp dem! Rädda dem!
Och då kommer alla de här fantastiska förebilderna till hjälp! Dokusåpatjejerna tar ut silikonbrösten för att istället bli förebilder för unga tjejer. De pinnsmala modebloggerskorna skriver ett blogginlägg om att utseendet egentligen inte spelar någon roll och att det inte gör något om man inte har storlek XS. S går lika bra.
Före detta anorektiker visar före och efter bilder och uppmanar tonårstjejerna att inte stoppa fingrarna i halsen. Även de som aldrig haft en tanke på att stoppa något finger i halsen får lyssna. Andra kvinnor ger sig ut och ger föreläsningar för de stackars unga tjejerna.
Föreläsningar om hur de ska höja sina röster. Öka självförtroendet. Tuffa till sig lite.
Och om det innan fanns någon liten tonårstjej som faktiskt mådde ganska bra, så slutade hon med det just där. Där hon fick bekräftat att hon inte riktigt duger som hon är utan måste ha en miljon förebilder för att överleva.
Varför finns det inga förebilder för unga killar? Varför finns det inga kändisar eller vanligt folk överhuvudtaget som åker runt och föreläser för unga män i tonåren?
Som föreläser om varför man inte ska kalla tjejer för hora, varför man inte högljutt ska betygsätta varje tjej som går förbi i korridoren?
Att man heller inte tar på en tjejs kropp utan att fråga först och utan att ha fått ett tydligt ja.
Varför åker ingen man ut och föreläser om att man inte ska slåss? Att man inte ska supa för mycket. Varför lär ingen unga män att hålla käften och lyssna lite ibland istället för att bröla dagarna i ända?
Samma sak som att det kallas för "kvinnofälla" när mammor väljer att gå ner i arbetstid och istället prioritera barnen. Det är ju för i helvete papporna som går i fällan när de väljer att prioritera jobb och karriär framför sin egen avkomma!
Snacka om mansfälla!
Och det här med att småtjejer bråkar verbalt och känslomässigt medan småpojkarna slåss istället, på dagis och i skolan. Många tycker att killarna är mycket enklare och grälar på ett bättre sätt. Kort och koncist. En snyting och sen är det över. Men låt oss ta en titt på vålds och brottsstatistiken för att få visdom om vart de verkliga insatserna borde sättas in och vem som borde ändras på. Vem som behöver förebilder.
Satt och såg på nyheterna, strax efter att jag skrivit ovanstående stycke. Det handlade om människor som flyr från Afghanistan in i Grekland för att komma undan kriget. I Grekland är det kaos och flyktingarna får bo i en stor park i Aten.
En Afghansk småbarnfamilj hade sovit en natt bakom en parkbänk. När de vaknade på morgonen var den fyraårige sonen borta. Senare hittade de honom, alldeles blåslagen och de upptäckte att någon hade försökt våldta den lilla pojken. Nu bara skrek och skrek han. Oavbrutet.
Det var så hemskt. Så hemskt att se. Och plötsligt kändes alla mina tankar, åsikter och i-landsproblem så fjuttiga.
Här tjatar jag vecka efter vecka om min feminism och mitt genus och ibland blir jag så innerligt trött på det. Önskar att jag inte behövde. Men jag måste. Jag måste.
För mina döttrars skull måste jag göra det lilla jag kan för att världen ska bli en mer rättvis plats för dem.
För det är ju just det som feminism och jämlikhet handlar om. Rättvisa. Och hade världen varit en rättvis och jämlik plats hade inga krig funnits och inga Afghanska småbarnsfamiljer hade tvingast sova bakom parkbänkar i Aten.