25 februari
Helt plötsligt och lika oväntat dog Janne.
Janne i järnaffären.
Han var en god vän och en person som det var lätt att tycka om. För hans goda hjärta och för hans mångåriga kamp för att bli nykter alkoholist. Han lyckades och vi gladdes och beundrade honom.
Men någonting i kroppen gick tydligen sönder den här natten.
Nyheten spreds snabbt i samhället, en ort med några hundra innevånare där i stort sett alla känner alla. Hade Janne bott i en lägenhet på tredje våningen på Surbrunnsgatan 44 i Stockholm, då hade knappt någon, inte ens hyresgästerna i samma trappuppgång reagerat.
Men här är ingen helt anonym. Därför samlades vi på Fiket, stannade till på gatan, tog tid på oss inne i ICA-affären och talade om Janne och mindes.
Nästa dags förmiddag åkte jag genom samhället. Då noterade jag, mycket förvånad, att ingenstans, förutom vid Jannes föräldrahem, flaggades det på halv stång. Här finns så otroligt många flaggstänger, mer än i någon annan tätort på Gotland tror jag. Hade jag ägt en flaggstång, då hade jag naturligtvis flaggat för att hedra Janne och för att visa hans hustru, föräldrar och bror att jag tänker på dem och deltar i sorgen.
När kungen fyller år, då flaggas det lite överallt här byn. Men den här dagen stod flaggstängerna där vita och kala med linor som skramlade mot stängerna i den nordliga vinden.
n n n Hanna Westerén (S) skrev på Gotlands Folkblads ledarsida i lördags att hon hade läst min krönika för två veckor sedan. Jag skrev då att jag skäms över Socialdemokraterna, som mer och mer överger sina ursprungliga ideal och istället kämpar frenetiskt för att ta sig in i den egoistiska mittfåran, där man är sig själv närmast och där det gäller att i första hand se om sitt eget hus. I den gemenskapen finns ingen plats för de svaga.
Hanna Westerén håller naturligtvis inte med och hon undrar på vilket sätt de svaga kommer i kläm i socialdemokratisk politik.
De kommer i kläm i alla partiers politik. Alla sviker de sina. Nej, inte Moderaterna och Sverigedemokraterna, som in i döden kommer fortsätta att värna om de förmögna och de främlingsfientliga.
Centern har övergett bönderna, Kristdemokraterna vågar bara lite försiktigt predika sina kristna hjärtefrågor, Miljöpartiet driver inte längre fullt ut kampen för en renare värld och Vänsterpartiet förflyttar sig också de sakta men säkert in mot mittfåran i hopp om att hitta nya väljare. Eller, som en vänsterpartist nyligen sa till mig, ”vi måste anpassa oss till samhället”. Och där finns också Folkpartiet, som jag aldrig förstått vad de egentligen brinner för. Gemensamt för dem alla är att de med sina munnar påstår att de kämpar för ett rättvist och bättre samhälle.
Men säg ett enda jävla parti som på RIKTIGT bryr sig om de allra svagaste!
n n n Den här veckan blev det betydligt färre ämnen än vanligt i krönikan. Jag hade också tänkt skriva om (men får inte plats):
Vintergäcken som redan blommat en månad utanför min bastu.
Den fantastiska dokumentären Fem förstörda kameror. Kanske finns den kvar på SVT Play.
Arbetet med lokalrevyn i Bäl. Kommer vi att hinna få ihop något till premiären i oktober?
Att det snart är 1 mars och badpremiär. Men den dagen reser jag bort och kommer hem först en vecka senare. Då är det kanske en halv grad varmare i vattnet?
n n n Janne blev 53 år.