Väckning 06.30. Med en trött gäspning drar jag upp rullgardinen i barnens rum. Ingen skillnad.
- Pappa, det känns som att det är jul, säger äldsta dottern.
Jag vill skrika högt. Vråla ut genom fönstret i regnet och kylan. Mot mörkret som ligger som en kylklamp från frysen utanför fönstret. Jag vill vråla högt efter gubben som försvinner på sin cykel bort mot Reno-kiosken. Vråla "Sommaren - kom tillbaka - du fattas mig".
Men så besinnar jag mig. Jag tänker på talesättet. "Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus". Tänker på att bredvid kylklampen i frysboxen ligger faktiskt stora delar av sommaren kvar. 10 liter smultron. Säkert 20 liter blåbär. Sådant som man kan göra paj av.
Jag älskar paj. Den runda formen med tummad smördeg får mig att överleva skiftet mellan sommar och vinter. Fast det där var egentligen en lögn. För det är inte pajen som ger mig livsgnista. Det är vännerna som äter den.
Näst efter gemenskapen i en vedeldad bastu kommer samlingen runt en nygräddad paj. Jag tänker att man borde bjuda till kalas. Knytkalas. Bring your own paj. Varför inte en pajfestival, med dunkvis av vaniljsås?
Men där stupar sådana planer. För skiftet mellan sommar och vinter är också uppstarternas årstid. När kroppsfetter ska bli muskler. När den klara höstluften ska pressas ner i lungorna, när joggingskorna i alla fall knyts på några pass innan de hamnar på hyllan i källaren igen.
Då tröstar jag mig med att det i alla fall är insidan som räknas. Ett starkt psyke räcker långt. Jag går på yoga och känner mig som en bodybuilder i skallen.
Det där psyket spelar mig spratt hela tiden. Jag hatar att förlora. Inte så att jag blir sur eller så. Men jag vill ogärna bli nummer två.
När GA flyttade ut på Visborgsslätt fick jag 3,5 kilometer till jobbet. Allégatan är gatan som gud glömde. Där blåser motvind från alla håll. Att tävla mot sig själv ger biceps på insidan.
En morgon trampade en tjej ut långt framför mig på Allégatan. Sjuans växel på cykeln. Snart kunde jag läsa Granström på baksidan på en träningsoverall, som dessutom gjorde reklam för ekologiska morötter. Körde om, genomsvettig kom jag fram till jobbet som vinnare i dagens cykellopp. Tack, Granström!
Sådan vardagsmotion är hela grejen. Det stjäl ingen tid, det sker regelbundet och det är bara att bita ihop om man vill bli pigg in i ålderdomen. Länge var jag yngst och sist anställd på mitt jobb. Sedan flera år är jag omsprungen i ungdom, där är det ingen idé att tävla längre.
Förra veckan var jag och plåtade förste antikvarie Gun Westholm som jobbat på Fornsalen sedan
medeltiden. Vi gick runt i museet och tog bilder.
Gun - tänk så coolt att heta Gun Westholm när man besöker USA! - tittade på ett kranium med pilar i. Bilden hamnade nästa dag på GA:s förstasida. Rubriksättaren skrev "Gun tog farväl av kollegorna" vilket fick en och annan att dra på smilbanden.
När kollegorna hamnar i monter, då är det dags att gå hem.