Dagens tema är vardagens små förtretligheter och glädjeämnen. De förra är det av någon anledning lättast att komma på.
Våren är här om man går efter almanackan, enligt alla vetenskapligt petiga meteorologer är det redan sommar. Hur som helst finns anledning att glädja sig.
Men inte om man vistas på min balkong.
Grannen på balkongen under har nämligen skaffat sig ett klockspel à la buddistiskt tempel. Vid varje vindpust slår metallstavarna mot varandra och åstadkommer ett enerverande pinglande.
Först gissade jag att kommunen redan släppt ut korna på grönbete men en förstulen titt över balkongkanten avslöjade spelet. Frågan är nu om man ska klaga och stöta sig med en förmodligen oförstående granne eller upprepa för sig själv: jag bara älskar det.
Köer undviker jag av födsel och ohejdad vana. Inte så att jag tränger mig före någon, nej här används ett mera defensivt, knepigt sätt.
En vardaglig förtretlighet nyligen var apotekets köbiljettautomat som strejkade. Bakom denna automat stod i värmen en lång rad trötta kunder i behov av sina mediciner.
Aldrig i livet den kön! Lösningen blev ett annat närbeläget apotek med fungerande automat och få kunder. Snabbt kom man fram till farmaceuten, en bänk fanns att sitta på medan hon klistrade etiketter. Och till råga på lyckan gick det bra att betala på samma ställe så man slapp ytterligare en kö. Föredömligt. Dagens glädjeämne nummer ett alltså.
Överhuvudtaget begriper jag inte varför folk ställer sig i kö när det absolut inte behövs. I terminalerna till Gotlandsfärjan exempelvis.
Den bokade platsen finns kvar även om man kommer strosande en kvart senare på utvilade ben.
På samma sätt är det oövertänkt att ställa sig i kö för att komma med en svettigt överfylld buss från Nynäshamn. Bli i stället kvar i vilstolen i det längsta och stig sedan på den halvfulla extrabussen.
Den långa gångbron från färjan till Visbyterminalen bjuder på en enformig promenad. Nu när den ska byggas över med tak finns ännu en anledning att gå sist i kön för att slippa trängas och känna sig instängd.
Så är vi framme vid ett irritationsmoment som har en tendens att upprepas. Mest handlar det om kvarglömda pantkvitton i burkautomater. Själv har jag aldrig lyckats lägga vantarna på någon annans kvarglömda kvitton. Däremot har jag glatt många medmänniskor med mina.
Dock är detta lättare att smälta än att glömma sitt minneskort med ett par hundra sparade bilder i fotoautomaten. Som tur är finns det, i bland, alerta anställda som hojtar till.
Så har man då avnjutit ännu ett kungligt bröllop. Det mellan William och Kate i Westminster Abbey förstås. Mycket stiligt och ändå avspänt. Brudgummen hade som vanligt vid dylika tillfällen problem med att trä på vigselringen. Brudens klänning var ljuvt anspråkslös, det bruna håret utslaget. Men slöjan i tunn sidentyll verkade mest höra hemma i ett köksfönster. Den som spanade efter våra kungligheter fick spana förgäves. De hade av någon anledning blivit bortklippta. Vi kräver bättring nästa gång, BBC!