3 mars
En man med alldagligt utseende och lika alldaglig klädsel ställer en svart väska på golvet ovanför rulltrappan till avgångshallen i terminal 2 på Arlanda flygplats.
Han går sedan där ifrån.
Jag sitter på en servering cirka fem meter från väskan och äter en hamburgare och dricker en öl i väntan på flyget till Luleå.
Jag, den svarta väskan och en strid ström av passerande människor.
Naturligtvis tänker jag att där, i denna väska, tickar en bomb. När som helst kan allting explodera och vi som är alltför nära kommer att flyga omkring, söndersprängda i ett antal blodiga kroppsdelar. Mina rester kommer förmodligen att hamna på väggen bakom mig, eller på den stora TV-skärmen som visar en fotbollsmatch.
De som passerar på andra sidan av bombväskan kommer med största sannolikhet att förorena butiken WHSmith som bland annat tillhandahåller tidningar, böcker, godis och mineralvatten.
Hur många döda? Hur många svårt skadade? Ungefär så tänker jag, men sitter ändå lugnt kvar. Inte en tanke på att slå larm och springa där ifrån. Det borde jag väl göra, för inte lämnar man väl bara en väska så där mitt bland en massa oskyldiga människor? Om det inte är något skumt, menar jag. Men ändå... Ett bombattentat här och just nu, sånt händer bara långt bort, i helt andra länder där oro råder.
Det går nog minst fem minuter, tid är svårt att beräkna. Då kommer ”bombmannen”. Tar väskan och går därifrån.
Jag dricker upp resten av ölen, öppnar datorn och skriver, konfunderad över mitt eget beteende, det ni just nu har läst klart.
Med hönsen inackorderade i Bäl kunde jag tryggt resa till Boden för att åka skidor. Men här råder töväder, stora vattenpölar och plaskvåta skidspår. Trots det kunde jag inte låta bli att redan första dagen ge mig ut i trekilometerspåret vid det numera nästan helt avmilitäraliserade regementet.
Spåret är i det närmaste gotländskt backfritt, men i varje liten minilutning fick jag ändå kämpa desperat på mina bakhala skidor. Jag var totalt slut när jag gjort mitt varv. Dessutom ett begynnande skoskav på höger häl.
Norrbottningarna säger att det här är den sämsta vintern i mannaminne (just nu +1 grad) och krönikören Anneli Hanno på lokaltidningen Extra skriver:
Det är som om själva identiteten som norrbottning fått sig en törn när vi här uppe bjuds på det vi lätt föraktfullt brukar kalla ”noll-åtta-vinter”.
I Norrbottens-Kuriren läser jag: Medan 27 procent av alla resenärer i Sverige väljer kollektivtrafik är motsvarande siffra i Norrbotten bara 10 procent.
Efter Gotland och Dalarna är Norrbotten det län som har flest bilar per innevånare.
Och:
Om man satsar på ett samhälle som funkar för kvinnor brukar det även bli bra för män, men inte tvärtom.
Söndag morgon: Vasaloppet har startat. Oroar mig för hur ska det gå för den minst 200 kilo tunge skåningen, som är trött redan efter två hundra meter. ”Ungefär lika långt som jag har hunnit träna”, berättar han.
Inför min egen skidåkning i dag har jag fått flera tips om hur jag ska bli av med bakhalkan. Jag försöker med en mjuk lila valla i fästet.
Och ett bra plåster på hälen.