Varför nedvärderas alltid papporna?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En vild debatt bröt ut, nästan lika hetsig som den om Sahlins 6 000-kronors- väska som hon tydligen inte fick lov att ha då det inte var särskilt solidariskt att äga en så dyr väska när man representerar fattigt folk. Vad Reinfeldt betalar för sina kostymer skiter alla högaktningsfullt i.
Tillbaka till Birgitta. Denna Birgitta som på detta fruktansvärda sätt ska svika sitt nyfödda barn. Packa väskan och dra till Bryssel. Hur ska barnet klara sig? Vilka psykiska men och besvär kommer för alltid att förfölja det lilla livet?
Psykiska men och besvär som ju alla barn drabbas av då de lämnas, vind för våg, till sina fäder.
Dessa fäder som rent av borde klassas som livshotande materia av socialstyrelsen. Det vet ju alla att en man, en pappa, inte kan ta hand om en månadsgammal bebis!
De har ju inga svallande hormoner! Inga mjölkstinna bröst och heller inte den där automatiska kunskapen om föräldraskap som alla mödrar får så fort barnet har kommit fram. Ja ack och ve, hur ska det gå för Birgittas bebis?
Det är verkligen en uråldrig syn vi har på det här med pappor här i Sverige. Om jag vore man och pappa så skulle jag vara jävligt förbannad på grund av den systematiska diskrimineringen och förminskandet som pappor som grupp ständigt utsätts för.
Det börjar redan när barnet ligger i magen. På föräldragrupper får de blivande papporna lära sig att det första året i barnets liv så handlar det mest om mor och barn.
Pappan ska låta dem kontakta på ett fint sätt, hjälpa till att byta blöjor samt även stå för markservicen i början så att mamman och barnet kan få igång amningen ordentligt. När det är klart kan han luta sig tillbaka igen.
När barnet väl föds är det inte alls säkert att pappan får stanna kvar på BB på grund av platsbrist. Om mamman istället erbjuder sig att åka hem och låta pappan stanna kvar på BB med barnet så får barnmorskorna hjärtsnörp och trycker in en extrasäng till av ren förskräckelse.
Och så fortsätter det sen.
Kvinnor kan sura över hur nedlåtande mekanikerna på bilverkstan kan vara när en varelse av kvinnligt kön kommer in med bilen.
Jämför det med att på varje möte med valfri instans som har med barn att göra, ständigt vara bihanget. Bihanget som kanske då och då ägnas en blick och får nöja sig med det.
Bihanget är ju bara pappa till barnet i fokus och därmed inte alls lika viktig som den heliga modern.
Det pratas ofta om hur mycket kvinnorna förlorar på att ta ut den största delen föräldraledighet, men sällan om vad männen förlorar på att inte göra det. Det pratas mycket om de stackars kvinnorna som hamnar efter, både karriär- och lönemässigt, av all föräldraledighet som tvingas på dem.
Sällan pratas det om de pappor som kanske egentligen gärna skulle vilja vara lediga, men faktiskt inte riktigt får för sina kvinnor som så gärna hamnar efter lönemässigt så länge de får vara med den lilla varelsen som bekräftat deras kvinnlighet.
Jag tror att många pappor ger sig för lätt och det är egentligen inte så konstigt. För blir man ständigt itutad att man är den mindre viktiga föräldern, ja, då blir det nog väldigt lätt att lämna över ansvaret på den perfekta modern.
Så länge den allmänna bilden av pappan är bilden av en blek kopia av mamman, aldrig riktigt lika bra, så kommer siffrorna över delad föräldraledighet aldrig att öka.
Nej, kvotera den där jädrans föräldraledigheten. Låt inte folk få välja själva, det funkar uppenbarligen inte. Lagstadga om delad föräldraledighet och uppvärdera pappans roll i barnens liv.
Det är väl för konstigt! Varje gång jag planerar in en utflykt med barnen så blir det snöstorm! Må våren komma snart!