11 juli
När min äldste son är på besök blir det alltid diskussion om viktiga saker. Om islam, vegetariansk levnad, proffscykling, könsroller och ibland även barnuppfostran. Vi har ungefär samma grundsyn på själva livet, men ändå blir det ständigt diskussioner som börjar med att jag säger en sak och min son säger en annan. Inte det helt motsatta, men ändå något annat.
Och sen är diskussionen i gång.
Nästan alltid slutar det med att jag inser att min son har mera rätt än jag, vilket jag dock sällan medger. På sin höjd kan jag hålla med honom om att han har rätt i sak, men ändå lite fel eftersom livet är som det är och då är det som verkar rätt egentligen fel. Inte helt fel, men ändå fel. Av olika anledningar.
Och nu kommer också min yngste son på besök och senare i sommar även yngsta dottern. Denna trojka är alltid överens. Till exempel om att jag oftast har fel. Mina två äldsta döttrar däremot, båda i mogen ålder, tycker för det mesta likadant som jag.
Mellan oss blir det sällan den här typen av diskussioner.
Stångaspelen, jisses vad den betytt mycket för mig genom åren!
1987 vann vi, alternativodlaren, numera f.d polisen och jag i Bäl IF, stenvarpaklassen första gången. Det var stort, till och med större än när vi i fjol vann det ståtliga vandringspriset från 1939 för alltid. Fem segrar krävdes.
I morgon är det dags igen (jag skriver det här lördag kväll) och jag har ryggskott. Den svagaste länken i detta segerrika varpalag har ont i ryggen! Visst, det hade varit mycket värre om den bäste, f.d polisen, drabbats.
Men ändå.
Trots att jag är tillräckligt gammal för att, enligt reglerna, stå och kasta på femton meter står jag tjurigt kvar på tjugo och kastar med dem som ännu inte fyllt sextio. En ren protest eftersom jag tycker att alla ska stå på samma avstånd. Jag tänker lämna in en motion om det till Svenska varpaförbundet.
6.30 cyklar jag ner till hamnen och badar. Tjugo grader i vattnet, vindstilla och inte en käft inom synhåll. När jag simmar på rygg sticker den yttersta delen av framsidan på min nakna kropp upp som ett litet skrynkligt u-båtsperiskop en knapp centimeter över den spegelblanka vattenytan. Jag börjar skratta och det stör mina armar och ben i deras synkroniserade arbete för att hålla mig flytande, så jag sjunker sakta ner under vattenytan och tänker att det måste vara jobbigt att drunkna. Plågsamt eftersom det under mer än en minut känns som om lungorna är på väg att sprängas, innan allting är över.
När jag var barn tränade jag undervattensimning och mitt rekord var drygt femtio meter, nästan två bassänglängd i bassängen vid Snäck. Så nog vet jag ur det känns när lungor är på väg att sprängas.
Efter cirka femton sekunder tar jag ett kraftigt simtag och kommer upp ovanför vattenytan igen. Fortfarande vindstilla, ljuvligt och fortfarande inte en käft inom synhåll.
Dagarna före Stångaspelen sitter jag och lagar några trasiga stenvarpor med plastic padding. Barnbarnet Laban, 4 år, står bredvid och tittar på. När jag är färdig med den första stenen säger han:
- Varför klistrar du stenar farfar?
Ja, vad svarar man på det? Att det efter flera års förbud åter blivit tillåtet med "paddade" varpor vid Stångaspelen och att en gammal god favoritsten är värd sin vikt i guld?. Nej, det skulle han nog inte förstå.
- För att... för att... det är roligt, svarar jag och inser genast är det är ett urfånigt svar, men Laban verkar ändå helt nöjd med det. Självklart måste det vara roligt att klistra stenar!
Och hur gick det då på nämnda spel med de klistrade stenarna (skrivet 18.00 söndag)?
Jodå.