Varför tål polisen inte kritik?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En sån här dag är det inte det minsta svårt att stanna inomhus.
När jag i morgonrock tar mig ut till hönshuset, letar sig orkanvindarna (nåja) upp längs mina bara ben och förfryser vitala delar. Och regnet bildar iskalla bäckar i nacken och vattenfall längs ryggraden.
Så jag fördelar snabbt hönsmaten i olika skålar, torrfoder för de stora och blandade matrester för kycklingarna, och skyndar sen in i värmen igen.
Sorgligt känns det för tuppen Pekka och en av hönorna, Sotarn, finns inte längre.
Räven.
--
På andra sidan den upprörda viken ser jag vindkraftverken på Näsudden, som en sån här blåsig dag säkert levererar massor med el. Matilda, det äldsta verket från 1993, ska sprängas i sommar och i helgen var alla Näsbor inbjudna att besöka toppen en sista gång. Ett trettiotal åkte upp i den starka vinden och kom ner bleka och knäsvaga, rapporteras det.
Öns två ledande vindkraftmotståndare, Bror Lindahl och Nils Ronquist, skiver samtidigt i en insändare att Matildas elproduktion varit usel och att hon och de övriga vindkraftverken förstört kulturlandskapet på Näsudden.
Jag ska naturligtvis bjuda in båda herrarna till invigningen av mitt eget vindkraftverk, nio meter högt, här hemma i trädgården. Och jag ska be Lindahl hålla ett tal under maximalt fem minuter. Förmodligen kommer det att handla om vindkraftens förbannelse.
Och själva verket ska jag döpa till Bror. Eller Nils. Eller Brornils.
Vi får se.
--
Lasse Eskelind på Radion har mejlat till mig. Jag skrev tidigare att jag tyckte det var synd att han i på- och avannonseringen av programmet Eter ändrat sitt "Det är jag som är Lasse Eskelind" till det mesigare "Jag heter Lasse Eskelind".
Du har helt rätt. Det är mycket mesigare att säga att "Jag heter Lasse Eskelind"... Tanken med förändringen var att jag helt enkelt ville ha en förändring, men jag har haft en del ångest inför det måste jag erkänna, men din påverkan gör det enkelt att välja fot... Visst har jag fått, och kommer att få ta emot gliringar om att jag låter kaxig, men i väntan på att det kommer någon annan Lasse Eskelind, så är det jag som är densamme.
Så nu är allt som förr igen.
--
Vad jag förstår så råder det ett något spänt förhållande mellan pressen och öns polisväsende. Igen.
I flera artiklar har GT skrivit om stöket på Bingebyområdet och om gänget som terroriserar Bingebyhallens nya ägare. Polisen känner sig kritiserade för att ingenting tycks hända, trots att man mycket väl vet vem förövarna är.
- Jag vill inte ha beskydd, jag vill att de skyldiga straffas, sa en av Bingebyhallens ägare efter att ungdomsgänget hotat och kastat läskedrycksburkar på personalen.
Och när socialnämndens ordförande Gustaf Hoffstedt (m) tyckte att polisen skulle försöka gripa någon av de skyldiga istället för att jaga fortkörare, blev polisen naturligtvis inte gladare.
Så det senaste är "locket på" från polisen, som nu inte ens vill säga om någon av de utpekade blivit förhörd.
--
Situationen påminner en del om polisens och mitt förhållande för ett antal år sedan, då jag jobbade som reporter på Östnytt. En gång skulle jag göra ett reportage om det kraftigt ökade antalet inbrott i bilar och jag ville göra en intervju med någon polis om vad man som bilägare ska tänka på. Men ingen ville ställa upp!
Orsak: Jag hade ett flertal gången i den här krönikan kritiserat polisen för en utredning i samband med en våldtäkt i Vänge. Den, som jag fortfarande tycker, mycket slarviga utredningen gjorde att troligen fel person greps och dömdes till fängelse.
När jag för länge sen började som sportreporter på Gotlänningen kunde man inte skriva något kritiskt mot någon utövare, något lag eller förening, för då blev man som reporter omedelbart utsatt för total bojkott.
Men det var ju i slutet på 1950-talet!
--
Vad tror folk egentligen om mig?
För många år sen var jag på auktion i Grötlingbo. Jag hade cyklat dit med min yngste i en sadel fastsatt på styret och den äldste på pakethållaren. Vid auktionen ropade jag in en jordglob och en stor stekpanna av gjutjärn. På vägen hem satt yngste sonen med jordgloben i famnen och den äldste med stekpannan. Bilister som passerade oss höll på att köra i diket av förundran.
Jag kommer att tänka på det när jag en solig dag i veckan ligger på knä och klipper gräsmattan med en vanlig sax. Folk ute på vägen tittar in över vasten och jag förstår att de funderar, men jag ids inte resa mig upp och förklara.
Jag klipper färskt gräs till hönsen som, på grund av räven, den här dagen inte får lämna hönsgårdern.
--
I veckan har jag varit till havs med riktiga fiskare.
Michael "Micke" Olofsson och hans kusin Marcus från Gothem är tillsammans med sina föräldrar delägare i fiskebåten Viken. De trålar skarpsill och när vi åker ut vid fyratiden på morgonen vet jag väldigt lite om den fisken, bara att den är släkt med strömming.
Men nu vet jag mer. Sprattus sprattus på latin. Sorteras och fryses i Ronehamn. Exporteras i huvudsak till öststaterna där den läggs in och säljs som en delikatess. Vår egen anjovis är inte äkta anjovis utan just skarpsill.
Själv tänker jag att cirka 700 kilo nog är en bra dagsfångst, men får veta att runt tio ton är vanligt. Det blir fyra ton och en viss besvikelse kan jag notera hos kusinerna när vi sent på eftermiddagen kommer i hamn.
Sprattus sprattus är ett bra namn på en liten fisk.