Det är sex dagar kvar till jul. Hela året har jag gått och laddat för den här krönikan. Julekrönikan. Den måste vara lite speciell. Förmedla den där känslan.
Men när känslan inte riktigt hunnit infinna sig hos krönikören själv, vad ska man då göra?
Jag dricker glögg, äter pepparkakor, lyssnar på julmusik, stirrar intensivt på tomtarna i bokhyllan för att se om något händer. Men det gör det inte. Inte riktigt ännu. Måste få frid först. Sen kommer det nog.
Klarar inte ens av att lyssna på julmusiken längre. Jag började nog lite väl tidigt där i oktober. De känns liksom lite utslitna. Förutom den där enda sången då. Som jag aldrig får nog av. Som jag brukar dra igång på jobbet varje morgon medan vi startar upp dagen. Får Leva att leva.
Petter bredvid mig nynnar medan kan springer mellan kaffebryggare, tekokare och viktiga papper. Stina och Mikaela ute i köket skrålar för sina lungors fulla kraft medan de fixar hummos och tzatziki och lammfärsbullar. Daniel tänder en eld vid entrén.
Jocke drar ut en plåt saffransbullar medan Johanna skrålar så att rutorna skakar. Kristin och jag ser på varandra och ler. Och då känner jag den lite, julen, på mitt vackra jobb med de finaste jobbarkompisarna.
Barnen förstås. De kommer ju med lite julkänslor. Varje kväll runt sjutiden släcks alla lampor ner och mor och far blir kommenderade att titta för nu ska det bli luciatåg. Sedan kommer de skridande. Stortjejen först med kronan på huvudet och händerna i klassisk luciastil. Lilltjejen efter med ett litet ljus i handen och någon tomteluva på huvudet. Lucian sjunger sedan högtidligt om sankta lucia, medan den lilla tomten sjunger tipp tapp tipp tapp tipp tapp, oavbrutet. Oerhört finstämt.
Varje kväll öppnar vi paket från paketkalendern som mormorn fixat. Varje dag pratar vi om tomten. På kvällarna ligger jag kvar extra länge efter att de har somnat. Och tittar på dem. Ett guldlockligt huvud på ena sidan och ett brunlockigt på den andra. De börjar bli så stora nu. Mina ungar! Mina älskade småungar!
Det blev ingen julskyltning för mig i år. Och någon pysselkväll med släkt och vänner hanns inte med. Inte ens ett besök hemma i Rone innan jul fick vi till. En fin stund på stan med en vän och lite julshoppning fick jag, resten av klapparna inhandlades som vanligt i panik. Vi ska för första gången fira jul i vårt hus.
Här finns inga traditioner och juleminnen än. Inte är det konstigt att julekänslorna inte har knockat mig i år.
På luciadagens morgon försov vi oss och hann inte sitta och se lucia på tv och äta pepparkakor, som jag brukade göra med min egen pappa varje luciamorgon. På kvällen tog vi igen det. Struntade i Bolibompa, tände en massa ljus och såg hela det vackra luciaframträdandet på svt. Darin sjöng "Oh helga natt" så jag blev alldeles rörd och tjejerna satt trollbundna bredvid mig i en hel timme. Och jag tänkte att pappa, han satt nog där bredvid han också.
Det är så många som är ensamma när det är jul. Eller. Det finns nog alltid ganska många ensamma människor, men runt jul blir nog ensamheten ännu mer påtaglig för dem. Och för alla oss andra. Som inte är ensamma.
Det är mycket som blir tydligt och påtagligt vid jul. När man själv påminns om hur lycklig och rik man faktiskt är. Så är det lättare att minnas de som inte är det. Och så är det många som är ledsna. Som saknar någon eller något. Och tänk om alla de som är ledsna, ensamma och har det svårt bara visste att det är så många som tänker på dem. Kanske skulle allt kännas lite lättare om de visste det.
En kväll när jag är låg fixar han som jag är kär i glögg åt mig. Blandar ut starkglöggen med jättemycket saftglögg så att det blir gott. Sätter på "vår" sång. Håller om mig lite.
Då kommer den, julekänslan. Och allt blir bra igen.
I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you
God jul och
gott nytt år
önskar