Varje människa styr sitt eget öde
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett år satte hon upp en bild på Göran Persson på kylskåpet i valtider, som en liten pik mot sin sambo som antydde att han eventuellt inte skulle rösta på detta fantastiska parti.
Debatterna gick heta och när Göran slutligen vann var mor på sitt allra bästa humör i flera veckor.
Numera vet jag inte vad hon röstar på. Vi diskuterar helt enkelt inte det längre.
Numera vet jag heller inte vad jag själv ska rösta på. Jag har, på senare tid, varit lite moderat i mina tankegångar. Jag, som tidigare varit så väldigt vänster, rycktes plötsligt med i liberalismens tankar om att varje människa styr sitt eget öde, man är sin egen lyckas smed och så vidare.
Jag börja tröttna på vänsterns ständiga dumförklarande av människan som varelse och jag började även förakta vänsterns förakt för rika människor, människor som hade lyckats.
Som om man ska skämmas för att man lyckats jobba sig till rikedom. Vidare kan man heller inte hjälpa om man föds in i en rik familj, så vad ska man göra?
Tacka och ta emot eller sälla sig till uteliggarna för att visa solidaritet med de som har det sämre ställt?
Jag är inte kommunist och jag tror inte på grejen att alla människor ska äga lika mycket och vara lika rika/fattiga. Jag kan till och med tänka att ett samhälle utan klass-skillnader inte skulle fungera.
Om alla skulle ha det precis lika bra så skulle ingen ha någonting att sträva efter, ingenting att kämpa mot och ingenting att brinna för.
Jag tror på konkurrens. När någonting konkurreras ut av någonting annat, så beror det troligen på att det utkonkurrerade företaget var sämre än det andra, helt enkelt. Ja nu blev ni väl provocerade era gamla GT-sossar!
Men. Så har jag ju sett Janne Josefssons den där dokumentären. Den där dokumentären då Janne J, under cirka 20 års tid följer två olika skolklasser, från att barnen är små till att de blir vuxna. Barnen är lika gamla, men bor i varsin ände av en spårvagnslinje i Göteborg.
Ena klassen bor i den rika delen av Götet och andra klassen i den fattigare delen.
När man ser den dokumentären så blir det så klart för en att man inte kan säga att varje människa är sin egen lyckas smed, för det där med lycka och framgång hänger så väldigt mycket på vilka förutsättningar vi får med oss från födseln. Så. Är. Det. Bara.
Och vidare jobbade jag som volontär på tidningen Situation Stockholm under en period och umgicks med de där människorna som sover, bor och verkar på gatorna och att komma dragande med föreläsningar om att "alla människor styr sina egna liv, vet du, det är bara att komma igen" inför en av dessa, ja, det är ju helt absurt.
Inte absurt som i att de aldrig skulle ha någon chans till att "komma igen" utan absurt som i tanken på att de skulle klara av det helt själva.
Så jag känner mig väldigt kluven. Samtidigt som jag tror att en massa människor skulle rycka upp sig och få lite kämparglöd om reglerna skärptes runt socialbidrag, a-kassa och försäkringskassa så tror jag att många människor skulle säcka ihop totalt. Och vad ska man då välja?
Ge de som kan den extra knäppen att ta sig samman, men på bekostnad av de som inte kan, eller tvärtom?
Och även om RUT och rot-avdrag är positiva på många sätt, så kan man inte komma ifrån att de skapar klass-skillnader. Skillnader som jag tror att vi aldrig kommer undan eller ens bör komma undan, men som jag inte tycker att vi bör anstränga oss för att öka. Vilket vi gör med dylika avdrag.
Dessutom tycker jag att det är bra med skatt.
Så nej. Jag är nog inte moderat ändå. Frågan är vad jag är. Jag vet bara vad jag inte är. Jag är inte kommunist. Och jag är inte nazist/rasist/sverigedemokrat.
Min sambo, han tänker rösta på det partiet som bygger en barnbassäng i Visby. En uppvärmd, grund barnbassäng, dit Visbyborna kan gå på helgerna med sina barn.
Solbergabadet är både för kallt och för djupt för våra små.
Han tycker att det är värdelöst att man, men småbarn, måste åka bil i en timme för att kunna bada i 40 minuter med sin bebis och sedan köra en timme tillbaka igen. Jag håller med.