Varmare vatten i Klintehamn?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sista morgonbadet i september är det kallaste hittills i höst. Cirka tio grader.
Jag ser våta fotspår på bryggan, förmodligen Konstnärens. Han brukar alltid vara först. Piloten infinner sig bara då och då och Sekreteraren badar senare.
När jag står och säljer böcker på marknaden i Klinte kommer makarna Holmberg från Klintehamn och beställer "drickbilen" till på fredag. Det är då jag åker omkring och hämtar upp dunkar med tävlingsdricke till den stora drickfesten dagen därpå.
De berättar att de minsann också morgonbadar. De till och med simmar en bra bit, ut till en boj och tillbaka. Själv doppar jag mig bara, tar två simtag och sen upp igen.
Men vattnet i Klintehamn är nog mycket varmare?
Rapport från växtriket:
En mycket bra slånbärshöst. Stora fina bär. Likör på gång.
Hittar gotländska trattkantareller i Affären, men inga i skogen.
Gelén på vildäpplen vill inte stelna utan dubbel tillsats av Certo och flera hekto syltsocker. Dyr gelé.
Vinfältet gav i år god skörd. Druvor på alla sex plantorna.
Ingen nyponplockning eftersom vi ännu har mängder kvar från i fjol.
Paprikorna rekordsmå.
Ja, det var allt.
Ibland kan jag bli sådär alldeles oerhört imponerad.
Som i veckan när jag läste om skulptören Linus Alfredsson och hans kalkstensskulptur av Maria och Jesusbarnet i klosterruinen vid Roma kungsgård.
I fem år har han stått där och huggit fram figuren ur ett enda stenblock. Fem år! Sakta, sakta, försiktigt, försiktigt så att inte hela blocket ska rämna.
Fem år! Jag har själv viss erfarenhet av tålamodsprövande huggande i kalksten. Inför stenvarpasäsongen är jag alltid tvungen att skaffa några nya stenar och det gäller då att med hammare och järn förvandla en stenbumling till lämplig form och lagom tyngd. Jag börjar alltid mycket försiktigt och hugger bort en liten flisa i taget, men efter ungefär en kvart blir jag otålig och försöker med kraft att få av en större bit. Det slutar nästan alltid med att hela stenen spricker mitt itu.
Fem år!
När jag släpper ut hönsen i trädgården ser jag att tuppen Pekka haltar.
- Vad har hänt? frågar jag.
- Stämpling! svarar han och grimaserar kraftigt.
Han berättar att han i helgens fotbollsmatch mot Leghorns FF, en minut innan slutsignalen, kom helt fri med målvakten, men blev fälld av en av sina egna spelare.
- Gudrun sparkade brutalt ner mig bakifrån just som jag skulle sätta bollen i krysset!
- Det var ju olyckligt, säger jag medlidande.
- Ja, vi var på gång och det målet hade betytt 1-9 och vad som helst hade kunna hända.
- 1-9 och en minut kvar, det är ju omöjligt! säger jag.
- Bollen är rund! svarar Pekka och linkar bort mot komposten där det brukar finnas gott om mask.
Hönsgårdens stolta fotbollslag Kackelorum FK kom därmed sist i division 7, men slipper nedflyttning eftersom det inte finns någon lägre serie att flytta till.
Och vad gäller nedsparkningen av Pekka, så får jag senare veta att den berodde på att han försökte göra mål på den egna målvakten (Hillevi). Gudrun tyckte att "nu får det banne mig räcka!"eftersom det i så fall skulle bli Pekkas tredje självmål i matchen.
Jag förstår inte riktigt det här med skyddad identitet. "Janne", den bedrägeriåtalade mannen som lurade ett tjugotal gotlänningar att satsa hundratusentals kronor på ett nytt datasystem, reser nu runt på fastlandet med samma smarta affärsidé. Nu senast i Ånge där han lovade skapa femtio nya jobb i sitt nya företag med samma datasystem som på Gotland.
Men politikerna i Ånge anade "ugglor" och började göra efterforskningar. Men det var inte så lätt eftersom skatteverket i tio år gett "Janne" skyddad identitet! Varför? Nej, man får inte veta mera än att det handlar om "en allvarlig hotbild" och att skatteverket har beslutat skydda hans identitet ytterligare några år.
Jag har läst om flera fall där utsatta kvinnor lever under ständigt hot från sina före detta män, men som ändå inte tillåts få sin identitet skyddad. Men eftersom kvinnor bevisligen även får sämre behandling än män inom vården, så är naturligtvis myndigheternas omtanke om "Janne" helt logisk.
Efterlyste för en tid sedan en någorlunda rimlig förklaring till varför kokböckernas mått på lag till inläggning av strömming och gurkor bara räcker till hälften.
Jag vill dock med en gång meddela att ännu har jag inte fått något acceptabelt svar. Annelie A. i Alva och jag har haft en livlig mejlväxling i frågan. Hon har nämligen samma problem som jag, vi måste alltid dubblera receptet på lag.
Ett svar fick jag från Stina Dahlberg i Hässleholm, som ansåg att vi är väldigt korkade. Lagen täcker visst, men man måste vänta ett dygn så att alla kemiska processer hinner komma igång. Men Anneli A. är skeptisk till Hässleholmsdamen teori:
"Om det blir en kemisk förening så borde väl lagen bli mer även om den täcker från början. Pyser över?"
Själv skrev hon och frågade hushållsrådgivaren i Martha-förbundet, ett nätverk för finlandssvenska kvinnor, och fick följande "goddagyxskaftssvar":
"Jo, lagen skall nog täcka gurkorna annars börjar de lätt att mögla". Anneli L.:
"Hon tyckte antagligen det var en fråga ställd från "en dum en" (Dunderklumpen!) och ville snabbt skjuta den från sig. Eller nåt".
Alltså, inte ett dugg klokar har jag blivit. Men ändå:
Inlagda strömmingen snart uppäten. Smörgåsgurkan delikat. Saltgurkan lovande. Surgurkan har börjat jäsa. Inläggare nöjd.