Varpa med livet som insats
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sitter och väntar på regnet. Det efterlängtade. Det utlovade. Det välsignade.
På cd-spelaren i bakgrunden sjunger Leonard Cohen påpassligt Famous blue raincoat och på campingen på andra sidan vägen hör jag prat och glada skatt. Det är grillafton.
Och viktigast av allt, över havet mot norr, bortom vindkraftverken på Näsudden, tornar molnen upp sig. Det ska komma mycket regn och vi sitter här och håller tummarna och ser fram emot en ljuvlig innesittardag hela söndagen.
Hittills nitton futtiga millimeter sen i april. Det är ju detsamma som ingenting under en period då naturen behöver all hjälp för att orka överleva sommaren.
Jag lämnar av någon anledning den här södra delen av ön, passerar Fidekorset och kommer så småningom till Visby. Så mycket folk har jag inte sett sen myllret på Innsbrucks gator under EM i fotboll! Parkeringsplatserna smockfulla och hela innerstan ett enda folkhav av bara ben, t-shirts, solbrillor, stekhett och gråtande små barn.
Vad i himmelens namn gör de i stan en sån här dag när det finns badstränder?
Vi här söderut noterar däremot att det ännu är ganska lugnt och fridfullt. Badvarmt i vattnet men gott om plats på badstranden och kön i affären inte längre än till bortre delen av kryddhyllan. Vårt berömda övergångsställe, Gotlands sydligaste, är visserligen betydligt mera frekventerat än under lågsäsong, men någon hysterisk trängsel och överhettade små barn finns här inte.
Alla har ju fastnat i Visby.
Ännu inget regn, men de mörka molnen kommer allt närmare.
Men tänk om det inte blir nåt!
En vecka kvar till Stångaspelen, men min varpaform har ännu inte riktigt infunnit sig. När jag lyckas kasta exakt tjugo meter är det ofta lite för snett och när jag kastar spikrakt är det sällan tjugo meter. Men så är det med den här sporten, i alla fall för mig.
Vi är titelförsvarare från i fjol och det innebär naturligtvis lite extra nervdaller. När jag kastar hemma i trädgården brukar jag därför träna psyket genom att utsätta mig för mycket hård press. Jag är till exempel kidnappad av en narkotikamaffia, som tänker mörda mig för att jag avslöjat en gigantisk knarktransport från Baltikum via Gotland till fastlandet.
Dock lyckas jag få dem att gå med på att jag släpps fri, om jag lyckas kasta en hela kula (tolv kast) utan att någon gång vara längre från pinnen än 40 centimeter. Med livet som insats stålsätts psyket.
Men ännu har jag inte kastat mig omördad genom en enda kula, så visst finns det anledning att oroa sig inför Stånga på söndag.
Jag vet inte om jag har rätt, men jag tycker att det den senaste tiden inträffat ovanligt många bilolyckor med ungdomar bakom ratten. Att unga män med nya körkort och rattfyllerister orsakar flest olyckor är ingen nyhet, men min känsla är att ungdomsolyckorna nu ökar kraftigt. Nu senast i söndags kör en förare i tjugoårsåldern av vägen i Stenkumla och skadas. Förhoppningsvis inte så allvarligt att han får framtida men.
För en tid sen åkte jag med en ung man med färskt körkort. Inget allvarligt inträffade, men fort gick det. Mycket fort.
Hur var jag då själv som nybliven körkortsinnehavare? Jag skrapade en framskärm i en trång gränd i Visby och jag fastnade i en snödriva på Högklint när jag skjutsade hem en tjej. Jag stod där och slirade tills lamellerna förstördes.
Betydligt senare, i "mogen" ålder, har jag däremot på grund av för hög fart voltat på en grusväg i Norrland och slirat över på fel sida av motorvägen utanför Stockholm och krockat med en långtradare. För att inte tala om en vansinnesfärd på en bergsväg på Kanarieöarna, som jag dock (jag skäms) inte tänker lämna några närmare detaljer om.
Så killar, lugna ner er!
En regndroppe, eller kanske till och med två.
Vi håller andan och väntar på resten.
Första marknadsdagen i Burgsvik och jag står där och säljer böcker och gör reklam för det stundande Gliiiiiiiiidet på cykel ner mot hamnen, populära Bottarvevarpan för kreti och pleti dagen därpå och den planerade havsbastun på hamnpiren.
Flera marknadsbesökare kommer och frågar hur Monsieur Pekka, tuppen, mår. Han verkar vara väldigt populär den snobben. En man undrar hur en fransk tupp låter när han gal. Det borde ju låta som Kuckölökööööör! anser han. Men vår tupp vrålar bara ett helt vanligt Kuckelikuuuuu!, vilket bevisar att han är en bedragare. Han härstammar inte alls från Frankrike utan, som jag hela tiden misstänkt, från Skövde!
Av en annan marknadsbesökare får jag ett tidningsurklipp:
Grannpojken sparkar in sin vita fotboll i hönsgården. Tuppen tittar på bollen och säger: Jo, flickor, inte för att jag vill klaga, men titta vilka ägg grannhönorna levererar!
Bland de 60 procent gotlänningar som inte tänker besöka Almedalsveckan finns jag.
För trångt, för långt och dessutom alldeles för nära inpå Stångaspelen. Lars Lagerbäck skulle aldrig tillåta en spelare i vimlet i Almedalen inför en viktigt landskamp.
Och det är liksom samma sak.
Och regnet kommer.
Inget ös, inget stört, inget skyfall, men ett lätt regn som håller i sig större delen av eftermiddagen.
Inte många millimeter, men luften blir friskare och växtligheten reser sig och hönsen krafsar ivrigt i marken i vetskap om att maskarna är på väg upp.
En perfekt dag att hålla sig inomhus.