Varpor, kortbyxor och whisky
14 juni.Rapport från en lång resa (gotlänningar betrakta alla resor över två mil för långa).
Foto: Lennart Nygren/SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Två dagar varpa på Fårö kräver ordentlig utrustning.
Ni som inte är det minsta intresserad av varpa kan lika gärna sluta läsa här, för det blir mycket av det nu. Om denna gotländska nationalsport som är på väg att dö ut. Därför är det trevligt när Fårö IF anordnar en sådan här tävling där det inte är så väldigt noga med reglerna, till exempel vad gäller klubbtillhörighet. Förändringar måste till.
Metallvarpa på lördagen och sten dagen därpå.
Vi i Bäl IF har bara tre varpkastare och med dem kastade vi på lördagen. Det gick strålande - för två av lagmedlemmarna. Den resterande tredjedelen, inga namn för då blir jag sur, kastade som popcorn under popning. Upp och ner, i olika riktningar och ingen kontroll alls. Ska Bäl vinna SM i Eksta i sommar, då krävs det att den där tredjedelen blir dubbelt så mindre dålig, eller att han helt enkelt stannar hemma.
Förlust mot bland annat Garda, eller Gardasorkarna som dessa män nära pensionsåldern fortfarande kallas. Bernt Augustsson, Alf Nilsson och Bengt "Bamse" Pettersson. De har kastat varpa ihop sen de var unga sorkar och den sammanhållningen slår inte ens vi i Bäl IF, som "bara" kastat ihop i trettiofem år och med exakt samma styrkefördelning. En som är superbra, en som är mycket bra - och så den där sista tredjedelen.
Jag kan inte riktigt koncentrera mig på skrivandet för i en liten TV-apparat här i rummet spelar just nu Argentina mot Lars Lagerbäcks Nigeria i VM. Vi har hyrt en stuga vid Sudersand. Det är en del folk här, inte bara varpkastare En skolklass som spelar brännboll på fotbollsplanen, tre norska damer som är här för att titta på Ingmar Bergsmans grav och så några andra. Vad de där andra gör här vet jag inte, men jag känner doften från några grillar. Nej, det gör jag inte alls, för mitt urusla luktsinne uppfattar inte sådant. Men jag ser grillrök stiga upp mot skyn bakom några av husen. Så grillas görs det, trots låg utomhustemperatur och nästal kuling.
Det har regnat drygt femtio millimeter på några timmar, berättar Gustaf Blochmann, Icahandlaren på Fårö. Hans båt höll på att sjunka. Så det är vått och så blåsten. Ingen utflyktsväder direkt, men norskorna ska i alla fall cykla till Fårö kyrkogård, för Bergmans grav måste de bara se. Har de verkligen åkt ända från Norge bara för att se en grav? Det glömde jag fråga.
Jag vill så gärna att Nigeria vinner, men just nu - oj, så nära det är att Nigeria gör mål! - men Argentina leder med 1-0 och det är bara några minuter kvar. Så fort matchen är slut ska vi gå och äta, för på enbart whisky och chips blir man kanske fet, men överlever gör man knappast.
Argentina vinner och förbundskaptenen Diego Maradonna kramar om sina spelare. Lagerbäck deppar. Det gör Bäls tredjeman i varpa också, men han tänker ta revansch i morgon när det ska kastas varpor av vanlig natursten.
Men nu får det vara nog, krönikan kan inte bara handla om varpa, whisky och fotboll!
Jag får ett mejl från Kerstin Lindberg i Rimo, som berättar att hon gick i första klass i realskolan i Slite tillsammans med mig och undrar vart jag sedan tog vägen, för jag finns inte med på några senare klassfoton. Jag svarar att gick om första klassen och när jag sedan även vara nära att behöva gå om andra klass, då slutade jag och åkte till Stockholm och blev brevbärare.
Och Kerstin skriver tillbaka:
Jag fullföljde inte heller realskolan i Slite. Min mamma blev inlagd på sanatoriet i Follingbo, så jag blev kvar hemma för att hjälpa till på gården i Othem på hösten när fyran skulle börja. Kunde ju återgått året därpå men ingen försökte övertala mig.
Jag vet inte om det ligger någon sorg i detta, att bara ett år från examen tvingas hoppa av? Realexamen var något stort och prestigefyllt i Slite på den tiden. Vi som inte hade möjlighet att ta studenten, vi kunde i alla fall ta realen med blommor och mössor (dock inte vita) och kortege genom köpingen.
Jag blev brevbärare och Kerstin fick stanna hemma på gården.
Det blir mera varpa.
Sent på kvällen, efter middag på restaurang, när jag sitter och skriver resten av krönikan kommer två kastare från Wibble Stenvarpasällskap in i vårt hyrda hus. De vill, nej,kräver, att jag ska följa med dem ner på stranden och bada i havet. De vill ha bevisat att jag regelbundet, varje morgon, badar hemma i Burgsvik vilket de betvivlar.
Det låter jag dem göra.
Just nu ser jag ett dansk TV-reportage om råttbekämpning.
Två råttor kan bli 862 stycken. På ett år!
I morgon, efter stenvarpatävlingen, packar lagets sista tredjedel åter sitt fordon och startar den långa resan hem. Han har mycket att tänka på.
Och nästa vecka lovar han att krönikan ska återgå till det normala igen. Betydligt mindre med varpa.