Vårstädning och resfeber
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I ett hörn står redan sen länge den nytvättade mattan nu utan spår av katten förhoppningsvis.
Utanför fönstren brummar diverse maskiner som suger upp sand och gamla löv. Det vårstädas ute och inne.
En försmak till vårstädningen fick jag hemma hos en kompis som kan kallas konservativ för att inte säga reaktionär. En bokhylla skulle rensas upp varpå denna medsyster raskt byter sin piffiga Sjödén-skapelse mot en STÄDROCK samt huvudklut. Det kallar jag att ta uppgiften på allvar.
Städrocken var ett populärt plagg bland hemmafruar på 40- och 50-talen, småblommiga i bomull, framknäppta. De kom på när det var dags att städa eller sitta och fika med väninnorna i väntan på att gubbarna skulle komma hem till det dukade lunchbordet.
Städrocken skyddade förstås de finare kläderna under, ett slags heltäckande förkläde alltså. Det var på den tiden när moderna tvättstugor inte var så vanliga och man på sin höjd hade en minimal hemmamaskin med handvev, den tidens centrifug.
En sexig variant av städrock bar storbystade Silvana Mangano i den neorealistiska filmen Bittert ris från 1949. Karlarna kippade efter andan där hon slet på risfälten iförd en stramande vestaglietta som plagget kallas i Italien.
Tack vare Rut slipper jag ta fram städrocken (som aldrig funnits) och överlämnar med varm hand vårstädningen åt proffsen.
Blir man mera resnervös med åren? Verkar så. I ungdomen skrattade vi oförstående åt ängsliga damer som förpackade (med betoning på första stavelsen) inför avresan. Man planerade vad bagaget skulle innehålla och kollade dagen eller dagarna innan att allt stämde.
Ack ja, tiden när man rafsade ihop sina pinaler en timme före avgång är skrämmande långt borta. Nu inte bara förpackar jag utan förreser också för säkerhets skull.
En inbjudan till Gnesta förelåg och nu gällde det att planera dagsutflykten så att inget oförutsett kunde hända.
Dagen innan tog jag bussen till pendeltågstationen för att kolla hur lång tid detta tog och hur det såg ut på platsen. Gott, tiden borde räcka till bytet från buss till tåg.
Den stora resdagen svek emellertid nerverna. Det blev taxi till stationen och minst en halvtimmes väntan på perrongen i onödan. Den anslutande lokalbussen kom mycket riktigt som den skulle. Taxipengarna i sjön således.
Dagens kungliga kommentar ska handla om prinsessan Madeleine och hennes Jonas. Enligt kvällspressen är det kris i förhållandet. Det antyds att M är irriterad på att J är för mycket på sitt advokatkontor och försummar henne.
Nu vet man ju inte vad som ligger bakom, men om det bara handlar om att fästmannen sköter sitt jobb är det väl inget att säga om det. Vanliga människor måste gå till arbetet för att få bröd och sovel på bordet.
Alltså, Madde får kanske vänta på fredagsmyset tills Jonas blir pensionär. Håll ut!