När jag var 20 år gick jag under ett år kursen "feministiska studier" på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Som ni förstår var detta som klippt och skuret för mig och jag trivdes som fisken i vattnet. Vi studerade helt enkelt feminism och skolan var och är separatistisk, alltså, bara kvinnor i styrelsen, bara kvinnor som undervisade och bara kvinnor bland eleverna.
På fritiden umgicks jag med, förutom min pojkvän, bara kvinnor. Vi pratade om patriarkat, queer och förtryck dagarna i ända. Vi gjorde feministiska aktioner, hängde på flatklubbar och drack rödvin i mängder. Vi dumpade våra pojkvänner, klippte våra hår i korta frisyrer och köpte kläder med lösa former och stor rörelsefrihet.
Frampå vårkanten skulle vi ha maskerad och jag har för mig att temat var film och tv. I en lägenhet ute i Bergsjön ägde tillställningen rum och jag minns att de andra tjejerna på festen var utklädda till bland andra Lara Croft från filmen Tomb Raider och Pippi Långstrump. Ja, lägenheten vimlade av starka, uttrycksfulla kvinnliga film och tv- karaktärer och stämningen var härligt feministisk. Tills jag och mina två kompisar kom då.
För vi hade klätt ut oss till Ronny och Ragge med det tillhörande pöket Anna.
Med häng på brallorna, jeansskjortor och påklistrade polisonger gick vi verkligen in i våra karaktärer och svinade runt i lägenheten. Tog folk på rumpan, gapade om "pök i blick" och halsade burköl som vore det saft. Rapade högljutt och krävde att få spela vår medtagna skiva med just Ronny och Ragge. Vilket gjorde att "vi är många, vi är hälften" fick lämna plats åt "Pökpåsen är min bäste vän", att strömma ut i Bergsjönatten från den feministiska festen.
Det var helt enkelt vårt sätt att ta hål på bubblan av politisk perfektion. Vårt sätt att revoltera mot all korrekthet.
Facebook har ju blivit ett viktigt redskap när man stiftar nya kontakter nu för tiden. Man kollar in profiler, gemensamma vänner och foton på de nya bekantskaperna, för att skapa sig en uppfattning.
För ett tag sedan befann jag mig ni en sådan situation och blev lite nedstämd när jag hittade perfekta bröllopsfoton på perfekta bröllopsfoton hos paret vi börjat bekanta oss med. Men så kom jag till en närbild på brudparets händer, tagen för att visa de vackra ringarna. En fluga hade nämligen landat på den vackra brudens späda hand och solade sig nu i glansen tillsammans med ringen. Och denna bild hade brudparet lagt ut på Facebook.
Samma sak hemma hos en vän med det perfekta huset, perfekt inrett, perfekt städat. Men i sovrummet hade en fet platt-tv placerats rakt framför en gammal vacker bordsspegel på ett lika vackert gammalt skrivbord. Totalt malplacerad bland allt det ljusa, vackra i det övriga huset.
Och jag pustade åter ut. Jag står inte ut med normens definition av perfektion. Får panik av perfekta ytor och klanderfria uppföranden. Hårlösa kroppar och felfria andedräkter. Renstädade hem och moderiktigt klädda barn. Panik.
Man skulle kunna tro att det handlar om jantelagen, men nej. Jag älskar människor som tror att de är något och som inte sticker under stol med sin egen storhet. Människor med höga mål och kämparglöd. Istället handlar det om mänsklighet och djup.
Att stå för att man inte är perfekt enligt normen är att vara mänsklig. Att föreviga en liten fluga på ett bröllopsfoto visar på ett djup i en vanligtvis ytlig situation.
Att klä ut sig till Ronny och Ragge på en feministfest var ett sätt att driva med vår i övrigt politiskt perfekta yta. En orakad armhåla bland alla spacklade, stela Melodifestivaldeltagare, det är sådant jag älskar.
Liv, mänsklighet och en annan sorts perfekt.