I veckan har jag bedrivit viss grävande journalistisk verksamhet, gått undercover och infiltrerat Skrattklubben i dotterns lågstadieskola. Och, ska ni veta, jag har fått fram sanningar av sällan skådat slag.
Som denna: det är kul att ha kul!
Det är något som vi vuxna intellektuellt vet. Jodå, visst har även vi skoj ibland, men att ta skrattet på allvar och schemalägga det, nej, så roligt ska vi inte ha.
Man kaN DÖ om man har för kul och det är viktigt att inte ta onödiga risker.
Den 52-årige thailändske glassförsäljaren Damnoen Saen-um började skratta i sömnen utan att hans fru lyckades väcka honom. Efter två minuters oavbrutet garv upphörde han att andas, läser jag på nätet.
Och danske audiologen Ole Bentzen skrattade ihjäl sig när han såg filmen "En fisk som heter Wanda". Hans hjärta brassade upp emot 500 slag i minuten och till slut dog han av hjärtstillestånd.
Det är ju annars en alldeles makalös känsla, kanske större än den rödaste förälskelse. Den när ett sprudlande skratt bubblar i kroppen och det inte finns något stopp, när ögonen tåras och man inte vet vart man ska ta vägen. En smitta värre och härligare än den mäktigaste gäsp.
Jag hade ingen skrattklubb när jag växte upp. Jag var med i ett kvartersfotbollslag som hette Puma och vi hade en egen klubblokal på Handelsbankens vind. Kamrerens son spelade vänsterytter och det var tillräckligt för att få tillgång till en skrubb.
Där lyssnade vi på The Monkees i en kassettradio, läste "Buster", planerade träningar och spelade "vänd-åtta" med pinup-kortlek.
Inga roliga historier, snarare tjock tystnad och stora ögon som nitade på spelkortens svällande bröst.
Jag tycker ändå jag är rätt bra på att se det komiska i allt, även om jag vet att många tycker jag mest verkar sur i största allmänhet. Det lättar upp bland vardagsvärk och tillvarons långfingrar. När min Bosse Dahllöf-intervju citerades felaktigt i hela landets medier härom veckan och gjorde regiondirren till saxofonist i dansbandet Schytts skrattade jag så jag trodde jag dog.
Men det behöver inte vara så märkvärdigt, dra en Bellman-vits för vem som helst och du ska se att du får ett skratt tillbaka.
Hela livet är en skrattklubb, om vi tänker rätt på saken. En gråtklubb också, för all del.
Skrattklubben har möte på måndagseftermiddagar. Dagens program spikas någon timme innan, sedan tar de plats i skolans lilla bibliotek. Där berättas historier, roliga anekdoter, ibland framförs någon dans, allt för att sprida det goda humöret.
Deltagarna går sedan därifrån med lätta sinnen, som när ett åskväder dragit förbi och luften åter är lätt att andas.