Utan att jag riktigt vet hur det gick till blev hon jag bor med uppenbart intresserad av ved. Från en dag till nästa.
Vi var på Fårö, i stugan där, och där eldar vi för all del alltid i öppna spisen så här års men jag märkte att det denna gång plötsligt var av största vikt från vilken av våra, ska sägas, små travar klamparna kom ifrån.
Sådant har, vad jag vet, ingen av oss reflekterat över tidigare.
Det drogs nedblåsta grenar, jag uppmanades att såga och klyva, det var mest tall men en del rönn, hon kom med den i och för sig relevanta idén att bygga en ny sågbock ty den gamla är för ranglig och några gamla vedtravar revs ned och började byggas upp igen från grunden.
Det var jätteroligt. Det är kul och pyssla med ved, pappa högg alltid massor av ved på semestern, klöv och späntade, det var hans bästa avkoppling, sade han, och jag lärde mig tidigt att använda yxa.
Så i det avseendet inga konstigheter. Men det där plötsliga intresset!
2011 kom boken ”Ved: allt om huggning, stapling och torkning – vedhuggningens själ” ut i Norge, skriven av författaren Lars Mytting. Med sina 150 000 sålda ex gick den snabbt upp på bästsäljarlistan.
Den finns även översatt till svenska och har fått fina recensioner, vedhuggningen är verkligen en kontemplativ verksamhet, fast sedan generationer i den nordiska folksjälen.
Redan 2009 var det vedsatsning i Norge, läser jag på nätet. Då sände NRK, i en slags långsamsatsning, det tolv timmar långa tv-programmet ”Nationell ved”, om att såga, klyva, torka och elda.
Kanhända går det att få tag i på dvd, jag tänker som present.
Veden, att meditativt och repetitivt stapla och bygga, fungerade som ett sorgearbete, förklarade hon sedan. Budet i telefon om nära död, att gå in i sig själv med kåda på händerna, minnas; sörja.
I de lägena av livet är det skönt med enehanda arbete där tankarna kan få spelrum och ta de vägar de vill. Pyssla med veden, inga svåra beslut, bara göra, tankarna på annat; viktigare.
Hon sade det sedan hon sett att jag gjort små anteckningar, det har hon lärt sig, då har ett frö såtts för något som kanske kommer i tryck.
Jag tog mått till en ny sågbock, det blir nog till att köpa virke för jag hittade inget nog kraftigt, och jag noterade när jag löptränade flera nedblåsta grenar i omgivningen, kanske drar vi hem dem en annan gång.
Även jag rycktes alltså med in i vedens värld. Det var vilsamt och luktade gott.
Dock såg jag inte lika många ”ved säljes”-skyltar längs vägen som hon gjorde när vi sedan åkte hem med bilen.