Vem orkar bry sig när man är sjuk och ynklig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Överhuvudtaget så undrar jag väldigt mycket hur andra mammor får ihop sina liv med jobb och familj och socialt liv? Det ENDA jag gör på min fritid är att vara med min familj.
Jag sjunger inte i någon kör, jag tränar inte, jag shoppar inte, nej jag rusar hem från jobbet klockan 4 och panikälskar min dotter och när hon somnat klockan halv nio panikumgås jag med hennes far i nån timme och har panikegentid framför Sex and the city en stund, innan jag måste paniksova för att sedan panikvakna och panikgå till jobbet nästa morgon klockan sju. Och så går det runt.
Jag får ångest om jag har något inplanerat efter jobbet för då måste jag ju ta av de 4 dyrbara timmarna jag har med min dotter innan hon somnar och är jag ledig en hel dag eller två så vill jag uppleva saker med min familj eller bara ligga och läsa böcker för lillungen. Inte supa eller fika.
När jag väl försöker mig på att umgås med valfri vän har jag oftast dottern med mig, vilket inte alltid är så lyckat, för har ni själva försökt få en 1,5åring att sitta still?
Och så har hon ju börjat prata så smått och frågar tusen gånger "va e deeee?" Så då sitter jag där och försöker ha ett givande vuxensamtal med valfri vän, samtidigt som jag ju inte kan ignorera dottern, utan pedagogiskt måste svara på hennes frågor, samt skoja och busa med henne litegrann så hon inte känner sig utanför. Så förlåt alla kompisar.
Återkom gärna om si sådär en femton, tjugo år, så kan vi dricka grogg och ha filosofiska samtal igen.
Vår dotter ska snart börja på dagis. Jag är nervös inför det såklart, som jag tror att de flesta föräldrar är. Mest orolig är jag för att dottern där ska förvandlas från människa till bara flicka. Att vi inte ska kunna hålla könsrollerna ifrån henne längre.
Chefen för det dagiset där vår dotter snart ska börja, svarade ungefär såhär när vi frågade om deras jämställdhetsplan:
" - Vi uppmuntrar barnen att leka med alla leksaker, pojkar med dockor och flickor med bilar, men sen kan man ju inte tvinga dem.
Jag har själv fyra barn, två pojkar, två flickor och även fast jag uppmuntrade pojkarna att leka med "flicksaker" och tvärtom, så blev det ju ändå så att pojkarna valde bilarna och flickorna dockorna."
Med det svaret kan hon mena två saker. Antingen menar hon att det inte spelar någon roll att man, som förälder och/eller på dagispersonal, uppmuntrar barnen att vara "könsöverskridande" för det övriga samhället ser ändå, förr eller senare till, att pojkar blir pojkar och flickor blir flickor.
Eller så menade hon att det helt enkelt bara är så att flickor, biologiskt, gillar att leka med dockor och andra "ta hand om och sköta om"- saker, medan pojkar föredrar de vildare, tuffare lekarna, utan känslor och relationer inblandat.
Många av er blir säkert irriterade direkt och tänker "men vad är det som är så hemskt med att pojkar blir pojkar och flickor blir flickor, det är ju så det ska vara!". Jag tycker det är hemskt därför att man begränsar barnen, både pojkarna och flickorna. Ordet könsroll innebär, för mig, begränsning.
Ett perfekt exempel på vad könsroller är, är den inneboende vi har denna vecka. Det är sambons kompis (som är man) som lånar en säng här och helt plötsligt har vårt hus invaderats av en hårtork, sololja, senaste modekläderna, en hel hög hårvårdsprodukter och en behaglig doft av herrparfym.
Jag och sambon fnissar lite över hans manliga fåfänga (Egentligen är vi avundsjuka. Tänk att ha en orsak/fest att behöva föna håret och göra sig snygg inför!) och då kommer vi även på vad konstigt det är, att vi fnissar alltså. För tjejer har ju hållit på så här sedan tidernas begynnelse och inte är det någon som fnissar över det. Där är det uppenbara exemplet över de roller som samhället förser oss med beroende på om vi föds med snopp eller snippa och jag själv tycker det är ganska läskigt.
Sen kan man filosofera vidare på om det är bra eller dåligt att männen, i allt större bredd, tar efter den annars kvinnliga fåfängan.
Är det inte, som min kusin så snällt informerade mig om en gång när jag provade bikini, insidan som ska räknas?
Eller är det ett tecken på att vi går och rätt håll? Och är det inte bara positivt att karlarna tar och snyggar till sig de också?
Ni hör. Sånt här ska man absolut inte behöva tänka på när man är sjuk och ynklig. Det blir för mycket!