10 oktober
Hönshusets budget för nästa år blev tuff. Det vänsterorienterade partiet Frisprättarna (Fs), som vid senaste hönsvalet tog över makten från ultrahögerkonservativa Högsta hönsen (Hh), lovade då att livet skulle bli bättre för hönshusets diskriminerade, svaga och allmänt missgynnade. Bättre skolgång för unghönsen Pirkko och Vilma, förbättrad social omsorg för gammelhönan Hillevi, samt högre skatt för den förmögne tuppen Pekka.
Men resultatet blir det motsatta. Unghöns och gammel-hönor får det sämre och tuppen får det bättre.
- Vi nådde inte ända fram, säger Frisprättarnas partiledare, hönan Hildur.
- En usel budget! säger Pekka, Högsta hönsens partiledare. Jag hade hoppats på en kraftig skattesänkning!
Några pengar till reparation av den hälsovådliga hönsgården (stora hål i nätet där räven kan ta sig in) blir det heller inte. Däremot anslogs pengar till ett nytt gym med meterhöga väggspeglar dit Pekka nu flyttar sin träning från det illaluktande hönshuset med en ynkligt liten rakspegel på ena kortväggen.
- En bra budget! säger Pekka.
När Allhelgonahelgen närmar sig blir jag alltid lite mera religiös. Och med åren, Dagen närmar ju sig, undrar jag ibland hur just den dagen ska bli. Himmelskt ljus, eller enbart svart?
En av mina favoriter bland tecknade serier är Kalle & Hobbe. Kalle, en liten pojke med tydlig adhd-symptom, och Hobbe, hans tygtiger, som i sällskap med Kalle blir en helt vanlig tiger av kött och blod.
Kalle: "Tror du att tigrar kommer till samma himmel som människor?... Jag menar, i himlen ska ju alla vara lyckliga, inte sant? Men folk skulle inte vara lyckliga om dom alltid var rädda för att bli uppätna av tigrar!... Å andra sidan hade himlen inte varit särskilt kul utan tigrar heller! Jag hade inte varit lycklig om det inte fanns några tigrar! Jag hade saknat dom!... Tigrar kanske inte äter människor i himlen?"
Hobbe: "Men då hade ju vi inte varit lyckliga!"
En god vän från Slite ondgör sig över de nya förpackningarna för den ekologiska mjölken från Gotland.
- Jag måste använda en polygrip för att öppna dem, säger han.
Förra veckan berättade jag om den 63-åriga gotländskan som en dag tröttnade. Tröttnade på allt, inte minst på läkarna som inte trodde på henne när hon berättade om sina smärtor och sin allt sämre hälsa. Hon sålde villan, köpte en husbil och åkte över till fastlandet. Där hon levt ett kringflackande liv i två år. Trivts med ensamheten men oroat sig för sjukdomen som gör henne allt svagare.
Jag har fått sammanlagt fem kommentarer. Alla från kvinnor och alla med ungefär samma innehåll och tankar. En 57-årig gotländska skriver:
Hon har gjort det jag funderar på att göra. Jag tror att vi är så fast i vår "prylvärld" så vi har svårt att göra oss av med allt. Dessutom är vi kanske alltför otrygga. Enklast att stanna innanför ramarna där vet vi allt som händer och inte behöver oroa oss. Sen är vi väl olika rastlösa själar som vill få ut så mycket som möjligt i det livet. Vem vet om vi får en chans till!
Har börjat åka rullskidor igen.
Möter två andra rullskidåkare. Från Vänge på väg till Hoburgen. Tre och en halv mil.
Själv är jag på väg hem från soptippen där hustrun lämnat av mig.
Fyra kilometer.