Jag fick ett sms från dalanatten: "Gå ut o var glad, din jävel. Satan vad Lundell betytt mycket. Jag tycker mkt om dig Magnus".
Jag stod länge med telefonen i handen, såg ut i snön, log smått.
Ingen underskrift. Jag visste ju ändå så väl vem det var, min vän och själsfrände från förr och nu.
Vi som delade allt under några år, kom i från varandra som unga vuxna, men hittade varandra igen tio år senare och är nu tätt igen som flätade fingrar, trots att vi väldigt sällan ses.
Tv-serien "Våra vänners liv" slutade i måndags. Jag har följt den så gott jag kunnat; sett den när den sänts och sett vissa avsnitt i efterhand på datorn.
Har du också hängt med? En serie i tio delar om fyra män och deras vedermödor och vänskap. Om att vara del i varandras liv, om att vara det stöd som varje människa behöver, om en grupp människor som känner varandras styrkor och svagheter mer än de känner sig själva.
Så bra har det varit, så mycket har jag känt igen.
JAG ÄR OCKSÅ en av fyra vänner. Jag har andra bekanta också, men vi är fyra vänner som försvann åt olika håll från den stad där vi växte upp och formades till de vi blev.
Stefan hamnade i dalaskogen där han bor i ett hus som knappast håller värmen. Han är journalist, författare, föreläsare och skickar sina sms. Patrik tog mark i Stockholm som ekonomichef på en nöjeskedja och Magnus slog ner pålarna i Helsingborg och blev logistisk konsult.
Vi är de där personerna i "Våra vänners liv". Vi är oövervinnliga, tillsammans kan vi allt. Vi är de där killarna som inte störs av tystnad eller lång tid utan kontakt men med hjärtan i vilka vi har platser vikta för varandra.
Egentligen tror jag vi älskar varandra. Fast det säger vi inte, så säger inte vi killar. Vi visar det på vårt eget sätt. Lite kantigt, kan tyckas, men det är det inte. Inte för oss, vi förstår ju språket, vi kan tyda koderna och hör även de ord som inte uttalas.
Och vi ses ohyggligt sällan. När var vi alla fyra tillsammans senast? Tio år? Tjugo?
Men som du vet spelar tid ingen roll när man är varandra, vi som vet var vi kommer ifrån, känner varandras uppväxt, känner och kände varandras föräldrar.
Vi som har samma ton, samma nyans, vi som bara är något så alldeles självklart som vi.
Den är så varm, vänskapen. Större än kärlek. Kärleken är flyktig och föränderlig, vi har sett flickvänner komma och gå, men hela tiden, som grunden till allt, har vår vänskap stått där, obesudlad och med sin stöttande famn.
Jag skickade svar tillbaka: "Jag tycker om dig också. Ska bli så kul att ses när du kommer vid nyår. M".