Vi har två favoritplatser i vår familj. Den ena är Södra hällarna (där jag personligen lovar att kedja fast mig i valfri tall om någon börjar schakta och bygga) och den andra platsen är Fårö.
Som den relativt unga småbarnsfamilj vi är, är det inte tal om varken Thailand eller Grekland när det vankas semester. Istället har vi köpt oss ett 19 kvadratmeter stort tält som vi alla älskar lika högt som andra älskar sina bungalows.
Vår absolut bästa plats på jorden är innanför det gröna tältets plastiga väggar med havets brus som vaggsång.
På Fårö finns Sudersand och på Sudersand kan man campa. Om man bortser från det tråkiga och trånga servicehuset på tältcampingen måste denna campingplats klassas som en av de vackraste i landet.
Bara knappt 100 meter från vattnet på Gotlands bästa strand kan man slå upp tältet och den som en gång vaknat av värmeslag klockan 06 i ett tält på Sudersand och vandrat rakt ner till stranden och ut i havet vill göra det igen. Och igen.
Så det gör vi. Varje sommar. Bor i vårt tält. Steker köttbullar i servicehuset och badar dagarna igenom. Fårö är våra barns sommaräventyr varje år, precis som det en gång var mitt. Fårö räcker liksom. Vi behöver inget Thailand och inget Grekland så länge vi har Fårö. Och när hösten kommer och priserna går ner hyr vi en stuga istället.
Septemberbadar och återupplever vår sommarö fast denna gång utan myllret av människor som man annars delar ön med.
Ja för det är det sämsta med Fårö, såklart. Att man måste planera otroligt noggrant innan man åker så att inte Det Värsta ska inträffa. Det Värsta är att tvingas åka till Fårös minimala Ica och handla. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet du åker dit, det är alltid knökfullt och alltid extrema köer på denna lilla lilla yta. Snäppet värre skulle förstås vara att tvingas åka av ön för att inhandla/utföra något ärende i Fårösund. Köerna. Köerna!
Vid sommarens samtliga tre besök fastnade vi i kön till färjan. Det tog lika lång tid vid alla tillfällen: 1,5 timme i gassande solsken med två småbarn i baksätet. Eftersom våra barn är relativt lugna och eftersom vi hade planerat det hela så förträffligt och hade flera måltider färdiga att käka i bilen så gick det bra.
Men det är smått absurt får man säga. Och självklara funderingar dyker upp i ens huvud när man står i den där kön och ser bilar vända om, hör familjer bråka och ser pensionärer tvingas lämna kön och åka hemåt igen. Hur mycket förlorar Fårö på grund av färjan? Hur många vänder om? Hur många flyttar av? Hur många väljer att starta företag på andra platser?
Andra, lite mer ytliga frågor man ställer sig är hur många äktenskapliga gräl som utspelats, hur många barn som hotats och mutats, hur många gamlingar som känt av blodtrycket och hur många tonåringar som suckat i den där förbannade färjekön?
Men samtidigt. Lättnaden när man äntligen kommer fram efter en resa som känts både lång och svår. Glädjen och kärleken till ön som säkert blir lite extra passionerad med tanke på öns otillgänglighet. Hur charmigt är det att köra över en bro? Hur speciellt och extraordinärt kommer Fårö att upplevas då? Och vad händer med de arbetstillfällen som färjan faktiskt ger om det istället byggs en bro?
Vi kommer att återvända för alltid vare sig det är bro eller färja som ska ta oss dit. Men nog kommer jag att sakna att stå på färjan med vinden i håret och lyssna till när styrman, i högtalarsystemet, bitskt avhyvlar turister som inte kan parkera klokt på båten, se lammen som betar på andra sidan och känna att ”äntligen”.