Vi får väl se om det blir någon nästa gång
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det handlar inte om fukten, denna obevekliga hinna av blött och kallt som sveper in så fort solen gått ned, oavsett om nätterna är tropiska eller inte.
Inte heller har det att göra med brist på komfort, trots att jag aldrig försitter en chans att hylla civilisationens bekvämligheter och som lika snabbt raljerar över naturmupparnas vurm för friluftsliv.
Nej då.
Mitt hat mot campingliv stavas så trivialt som "tältpinnar".
Häromdagen drog vi ut husvagnen till den idylliska lilla campingplatsen i Kappelshamn. Så långt frid och fröjd. Jag menar, parkera en husvagn är inte alltför komplicerat.
Men. Varje husvagn med självaktning har ett förtält (eller förhud, som buskiscamparna envisas med att säga). Och varje förtält består av ett enormt sjok tältduk och fyrahundra pinnar med varierande längd och funktion.
En god vän, han kallas när man vill vara snäll för Jaha-kobsson (annars för "Dryger, den åttonde dvärgen") erbjöd sig storstilat att hjälpa till med själva resningen eftersom han minsann "hade rest ett och annat förtält i sina dar".
Jaha-kobsson kom, sågs och slog sig ned i en brassestol med en kopp kaffe och en kamera. Den benägna hjälpen bestod i ett antal goda råd jag inte behövde.
Jag och sambon lyckades med gemensamma krafter få upp schabraket på själva vagnen, bara för att upptäcka att det var upp och ned. Gör om, gör rätt.
Detta var alltså mitt på dagen i lördags, årets dittills varmaste dag och jag säger detta bara för att ni ska kunna måla en bild av hur det kändes att stå under 40 kilo tältduk.
Till slut var det i alla fall klart, det orangea tältet stod verkligen där i all sin 70-talsprakt och såg faktiskt ganska tjusigt ut. Bara de små tältpinnarna som ska hålla ned själva tältet återstod.
Då fattades tre av tre möjliga saker - små tältpinnar, hammare och tålamod.
Det förstnämnda kunde campingen stå till tjänst med. Bara att trycka ned i marken, tänkte jag och så var vi där vid mitt grundmurade hat mot allt vad tält och campingliv heter.
Det finns inget som heter "bara att trycka ned". Med en domkraft (det enda i närområdet som såg ut att kunna vara användbart) försökte jag fåfängt banka ned pinnjävlarna i den gotländska stenjorden.
De krökte sig, jag rappade mig på fingrarna och fästena gick sönder. Allt detta till vännen Drygers ofattbara förtjusning.
Min kära sambo har redan gjort en lista på saker vi inte får glömma till nästa gång vi ska campa. Hammare står med, tältpinnar, termos, myggdödare och kastrull likaså.
Men nästa gång?
Vi får väl se hur det blir med den saken.
Häromdagen skulle jag till stranden. Då kom två farbröder och ville ha betalt för parkeringen som dessutom ligger 300 meter från själva stranden.
Jag blir ibland ganska jobbig i såna lägen eftersom jag inte anser att det ska kosta för att parkera vid stranden, så jag bad om kvitto.
Farbröderna såg på mig som om jag var från en annan planet.
- Kvitto? Du fick ju en liten biljett, sa de.
- Jo, men det står inte datum eller ens hur mycket jag har betalat på den, sa jag.
Det var inga problem, förklarade farbröderna, för det kunde de minsann skriva dit med bäckpenna.
Jag sa att det nog egentligen krävdes lite mer, och de urskuldade sig med att det "ändå inte var någon större ruljans här".
100 bilar à 20 spänn gånger sju dagar blir 14 000 kronor. Varje vecka.
Det kallar jag ruljans.
Men jag betalade ändå.
Åsikterna går isär om alla sommarspektakel i Visby, alla dessa "veckor" med allt från politiker till stekare och medeltidsmänniskor.
Personligen är jag positivt inställd till det mesta eftersom jag ju bor här året runt och har miljoner tillfällen att se Gotland i all sin ensliga prakt. Men veckans lista blir på temat saker jag stör mig på med sommargotland.
1) Överpriser. På sommarlandet, på parkeringsplatser, på fik och färjor. Alla ska sko sig, och profithungern har tagit helt nya proportioner under Almedalsveckan. 40 000 kronor för en lägenhet i fem dygn?
2) Mördarsniglarna. Sänkningen av hastigheterna blev som befarat - de som körde 70 på 90-väg kör numer 60 på 80-väg.
3) Inkompetens. Kanske är det bara jag som har för höga krav, men det är alltför ofta jag möts av usel service.
4) Cyklister i bredd. Motivering överflödig.
5) Vädret. Nä, bara skojade. "Ju brunare desto bättre", sa alltid pappa och syftade på gräsmattan. Jag håller med. Grönt gräs är bättre på andra sidan.