Ibland är det bra konstigt att vara gotlänning. Som nu under Almedalsveckan. Gotland är verkligen i fokus just nu. På varenda tv-kanal i varenda nyhetssändning ser vi vår stad. Våra ruiner. Våra rosor filmade i närbild. Våra gator där folket myllrar. Bildspel med vackra bilder från vår vackra ö avslutar sändningarna.
Överallt syns vi. Men vi är ändå inte med.
Gotland- den ständiga värdinnan. Kom gärna hit och njut! Håll er politikervecka här! Kom hit och låssas att det är Medeltid ett tag! Spela in de mest populära tv-programmen här hos oss! Vi tar hand om er! Diskret och elegant står vi i bakgrunden och ler. Som vi alltid gjort. Som vi blivit lärda.
En insändare som fångade min blick under den gångna veckan var den med rubriken "en liten kommun som vill vara stor". En herre vid namn Sören Larsson gav där exempel på hur han anser att Gotland hela tiden gör misstag i sin iver att få spela med "de stora grabbarna". Då jag ibland upplever Gotland som den där killen eller tjejen i gänget med det perfekta partyhuset eller med storebrorsan som alltid köper ut, den som ständigt ställer upp, men aldrig får festa på samma villkor, tyckte jag att insändaren var ganska mycket huvudet på spiken.
Vi är viktiga på vissa sätt, men inte på de viktiga sätten.
Även om jag finner mig själv ovanligt moderat i frågan om båtpriserna kan jag tycka att det är anmärkningsvärt hur enkelt de drygt 12 procenten av Gotlands befolkning som i söndags demonstrerade för lägre båtpriser, viftades bort. Det är som att vi faller på vår litenhet.
Hade tolv procent av invånarna i Storstockholm demonstrerat för en gemensam sak hade gatorna svämmat över av runt 250 000 personer. Man viftar inte bort tolv procent när tolv procent är 250 000. När tolv procent endast är 7 000 är det betydligt lättare.
På ett sätt skulle man kunna säga att Gotland personifierar Sverige. Alltid neutrala. Aldrig bråkiga. Alltid med ett milt leende. Vacker yta och felfritt uppförande. Den perfekta värdinnan.
Och det hade ju kunnat vara väldigt hemskt och destruktivt om det inte vore för att vi tjänar på det. Mest av alla turistorter i Sverige faktiskt. Säljer vi oss, mån tro?
Ja jag funderar mycket på hur man påverkas av att ha sitt hem, sin trygghet och sin borg på en så turisttät ö som denna. Hur formas man av att varje sommar, år efter år, så fort solen börjar skina, tvingas minska sitt annars så luftiga livsutrymme? Hur påverkas man som invånare av att varje sommar liksom knuffas undan och plötsligt befinna sig i bakgrunden, servandes huvudpersonerna som dundrar in över gator och torg? Vad händer när öbor och fastlänningar blandas? Kan de känslor som många ö- bor hyser för fastlänningar med stora plånböcker och självklar attityd, liknas vid de känslor som i grunden finns hos rasister? Inte alltför sällan hör man "de ska inte tro att de kan komma hit och.." och "vi bor minsann här året runt!". Vilken är grunden i de meningarna och de känslorna? Rädsla? Avundsjuka? Bitterhet?
Ja, sådant funderar jag på medan jag städar gårdsstugan för nästa omgång hyresgäster och medan jag trängs i min ovanligt befolkade närbutik.
En helt annan sak. Yttrandefriheten. Sverigedemokraterna värnar djupt om denna yttrandefrihet. Genom yttrandefriheten vill de få människor att hålla med dem om att Sverige bör stänga portarna för invandrarna. Genom samma yttrandefrihet stängde Donnersbrunn sin port till utebaren under söndagskvällen. Leve yttrandefriheten!