Jag har fått en livskris! Ja. Jag fick det bekräftat häromdagen av min alldeles egna jobbcoach. Hej, jag heter Jenny Persson och jag har en livskris! Nu är det meningen att jag ska reda ut den och komma på vad jag vill med mitt liv.
I min kris har jag insett att jag vill vara med mina barn. Jag funderar mycket på hur konstigt det är att vi, i vårt utvecklade, intelligenta, rika samhälle har ordnat det så för oss att vi har så väldigt lite tid med våra barn. Nej nej, jag menar inte att kritisera. Samhället är ju uppbyggt så, att de flesta familjer faktiskt måste lämna sina barn på dagis när barnen är strax över ett. Samhället är uppbyggt så att de flesta måste jobba fyrtio timmar i veckan för att klara sig.
Och jag tycker det är konstigt, för det kan väl inte finnas någon småbarnsförälder som verkligen vill det? Tänk om det i stället vore så att alla arbetsplatser, så fort någon anställd blir förälder, säger "grattis, nu ordnar vi så att ditt jobb passar dig och din familj i tio år framöver". Så justeras arbetstider och arbetsmängd på ett smidigt sätt. Vikarier plockas in. Alla blir glada.
Samtidigt tror jag att folk blir lyckliga av att jobba. Få bidra. Känna sig viktiga och behövda. Även om väldigt många nog tror att de är viktigare än vad de verkligen är. Särskilt män. Jag undrar hur många män som legat på dödsbädden och ångrat att de inte tillbringade mer tid med sina barn.
Undrar hur många män som på avstånd sett ungarna växt upp för att sedan märka att de är främlingar för sina egna barn. Undrar hur många fadershjärtan som stingat varje gång det vuxna barnet ringer hem, för att prata med mamma.
Nu tycker någon att jag har fördomar, att jag generaliserar. Men är inte vårt samhälle även väldigt mycket uppbyggt på fördomar och generaliseringar? Det tänker jag också mycket på, i min livskris. Förväntningar, fördomar och generaliseringar.
Jag är nu snart trettio år och bör, enligt samhällsnormen, ha hunnit resa, utbilda mig samt skaffa mig en lättare yrkeserfarenhet. Enligt min utstakade karta börjar det så småningom blir dags för barn, kanske äktenskap. Men det stämmer ju inte! Det blev något fel! Jag tog ju en gen/senväg! Det skulle jag inte ha gjort! Det passade inte in! Och nu passar jag inte in!
Mina barn har nu även börjat formas av samhällets förväntningar och fördomar. När vi letar efter saker att önska sig till den kommande 4-årsdagen ser hon direkt vilka saker som hon förväntas önska sig, förväntas vilja leka med och förväntas älska.
På alla rosa förpackningarna leker tjejer och på de blå förpackningarna leker pojkar. I klädaffären behöver hon inte undra länge över vilken stil som är hennes, nej, det har samhället redan bestämt åt henne. Rosa, tighta kläder är hennes lott i livet.
De som säger att deras barn minsann får "bestämma själva" eller "han vill bara leka med bilar och svärd, fast han får välja helt själv" är fan dumma i sina huvuden. Se er omkring för i helvete. Vi formas alla av förväntningar och fördomar, barn mer än andra.
Barn formas för att bli män och kvinnor. Sönerna formas till att vilja jobba. Döttrarna formas till att vilja vara med sina barn. Männen bestämmer, inte kvinnorna och därför har vi i dag även ett väldigt barn-ovänligt samhälle. Så ser jag det.
Jag krisar vidare nästa vecka. Nu ska jag och ungarna ut i skogen. Vilken lyx det är! Att få gå i skogen med sina barn en vanlig torsdagsförmiddag!