Vi fria pinkare räddar miljön
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Starten har gått och drygt femton tusen skidåkare, och så jag, stakar fram över startfältet.
Vasaloppet år 2008 har startat.
Vädret är perfekt. Ungefär fem grader kallt hela dagen, solksken, välpreparerade spår och perfekt vallade skidor. Själv är jag i strålande form.
Men efter exakt femton minuter tar det stopp. Armarna värker och någon har stuckit långa knivar i mitt ryggslut.
Och det är fortfarande nio mil kvar till Mora.
Fast det där var ju bara fantasier. Inte de värkande armarna och knivarna i ryggen, men det andra. För egentligen står jag hemma och drar i en gummislang, som jag virat runt trappräcket vid källarnedgången. I femton minuter. Jag tränar armar och rygg, för jag vet att det är där som smärtorna sätter in först. Söndagen den 2 mars, mindre än två månader kvar och här på min träningscamp snöfritt och sex grader varmt. Vi gotländska skidåkare har det sannerligen inte lätt.
Rullskidorna har jag tvingats ge upp, för jag får så förtvivlat ont i vristerna. Fel teknik förmodligen. Min ambition just nu är att jag ska ta mig till Mångsbodarna.
Sen får jag se.
I morse när jag gick ut och gav hönsen mat var det redan ljust.
Och klockan var ännu inte åtta!
I förra krönikan skrev jag om Malin Lund i Slite, handikappad i rullstol, som blev jagad av en ung bilist när hon var ute och rastade sin hund. Bilföraren har ännu inte spårats, trots att nästan alla i samhället vet vem han är.
- Ingen vågar peka ut honom, berättade en Slitebo jag talade med.
Efter en uppföljande artikel i torsdagstidningen startade en intensiv debatt på nättidningen helagotland.se. Några citat:
Ska det till ett nytt Rödeby innan myndigheterna tar trakasserierna på allvar?
Böter till varje förälder där barn ertappas med djävelskap.
Det är tyvärr inget Sliteproblem utan ett samhällsproblem.
Föräldrarna är det stora sveket.
De flesta föräldrar försöker nog, men de klarar inte av det. De når inte fram till sina ungdomar.
I lördagens tidning:
Sex ungdomar misstänks för ett flertal inbrott, stölder, skadegörelse, bilbränder. Den yngste är 13 år, den äldste 17!
16-årig flicka, åtalad för mordförsök efter att ha knivstuckit sin före detta pojkvän, döms till skyddstillstillsyn.
Två 13-åriga flickor avslöjas efter att ha snattat varor för nära 1000 kronor i två affärer.
Inte på fastlandet, utan här på Gotland!
Livet i övrigt börjar återgå till det någorlunda normala.
Jag har börjat traggla med mitt dragspelande igen. The Echo Walts (Ekovalsen) är fortfarande lika hopplöst svår. Fast egentligen handlar det nog mera om någon slags blockering i Calle Jularbo-delen av min hjärna.
Nästa måndag ska jag börja läsa för de gamla på Sudergården igen. Av tidsbrist har jag hållit upp ett halvår och det har känts konstigt. Men jag vet inte vad jag ska läsa. Ett bra tips, någon?
Nu är min eka den enda som är kvar i sjön, men snart måste jag ta upp den så att jag hinner sjösätta den i tid.
Konstnären undrar om jag inte ska börja bada snart. "Det är varmt i vattnet", säger han. "Inte före Vasaloppet", svarar jag.
Grannen ringer och frågar om jag vill ha några "färdigmarinerade" sjöfåglar. Oljeskadad alltså. Han och yngste sonen har skjutit fem alfåglar i viken och fler lär det bli.
Men det behöver inte handla om ett traditionellt oljeutsläpp från något fartyg, säger han. Vad han hört så börjar nu sänkta krigsfartyg från kriget rosta sönder och släppa ut olja. Så all skuld ska kanske inte läggas på samvetslösa skeppare ombord på moderna handelsfartyg.
Äntligen har jag fått vetenskapens välsignelse för mitt ständiga pinkande utomhus. Rester av läkemedel i vattnet i Gothemsån och vid reningsverket i Visby har nyligen påträffats.
Läkemedelskommitténs ordförande, visbyläkaren Franz Rücker, uppmanar därför folk att pinka mera utomhus. Jord tar hand om läkemedelsrester bättre än vatten.
När jag bodde i Stockholm och enbart förfogade över en liten radhustomt var det fria pinkandet omöjligt, men när jag flyttade till mina drygt två tusen kvadratmeter här nere på södra ön blev livet betydligt enklare. Första året tog jag visserligen död på en vinbärsbuske. En trädgårdsmästare berättade för mig att det bara finns tre växter som tål ett dagligt pinkande. Brännässlor, rhododendron och rabarber!
Så nu sprider jag ut skvättande över hela arealen. Det mår växtligheten och naturen bra av.
Tittat i miljö- och källsorteringskalendern, som Tekniska förvaltningen i Gotlands kommun delat ut till alla hushåll. Mycket trevlig - och informativ.
Månaderna representeras av bilder på gotländska tvillingpar och jag har roat mig med att försöka se vilka tvillingar som är mest lika. Hopplöst svårt, men till slut väljer jag ändå septembertvillingarna, 12-åriga Hanna och Elna Gudinge från Högklint.
Idag ska vi kasta ut julgranen och i kalendern uppmanas vi att lämna granen på närmaste återvinningscentral. Men en tecknad gubbe på sidan Januari har en annan idé: Naj, jag koker nog soppe på julgranen som vanligt...
Själv eldar jag upp den i bastun.
Är vår vintergäck först i år? Nu blommar den i alla fall utanför bastun.