Vi går runt som i dvala i hettan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag börjar grina vid frukosten när jag inser att det enda vi har till frukost är gammalt äckligt bröd. Jag grinar resten av förmiddagen.
Vi går runt som i dvala i hettan. För sjuka för att åka till stranden. Tvååringen får plaska i poolen ändå. En dag ramlar hon omkull i den och efter det är hon inte rädd för att få vatten i ansiktet längre, hoppar och plaskar vilt i sin lilla pool. Hon tjatar på att vi också ska bada med henne. Hon behöver en kompis att leka med. En uddgranne löser förhoppningsvis problemet när han ringer och bjuder oss på grillfest med samtliga uddbor. Kanske hittar vi något litet barn där som hon kan leka med. Vi bor så nära så vi kan gå hem sen, efter festen. Sambon fantiserar om att ta en starköl. Själv dricker jag vatten. Dygnet runt.
Är livrädd för att någon av ungarna ska dricka för lite och bli uttorkad. Springer runt med vattenflaskor i händerna hela dagarna.
Vi funderar på att lämna bebisen hos farmor och åka till Kneippbyn med tvååringen en dag. Megamens och rekordvärme sätter stopp för det. En del tycker inte att man ska prata om mens och än mindre skriva om det. "Tramserier", "kvinnodravel" och "äckel" är vad folk kallar det.
Ja, äckligt är det väl, men när det är så pass så att det sätter stopp för planerade aktiviteter kan man inte kalla det för varken dravel eller trams längre. Då är det blodigt allvar.
En förmiddag spenderar jag på Hemse med två av de allra bästa vännerna. Vi väljer tyg till tärnklänningar vi ska bära på den fjärde bästa vännens bröllop om några veckor. Så fikar vi hos Micke och kollar efter fina nagellack på Färghuset. Jag tänker att jag älskar dem, tjejerna.
På kvällen sätter jag mig ensam i trädgården och tar en cigg. Jag tycker egentligen att det är skitäckligt med rökare, men i värmen drabbas jag ändå av ett underligt sug. När jag fimpar i det bruna gräset får jag ångest, öser tre hinkar vatten över askan och ägnar resten av natten åt att oroa mig för gräsbrand.
Det pågår tydligen en politikervecka inne i staden. I skuggan av ett träd läser jag om spektaklet. Tycker att Gudrun är ballast av alla. Ingen kan skapa rubriker som den källingen. Ångrar ingen av de rösterna jag gett henne. Tänker att jag alltid ska rösta på henne.
Om kvällarna blir luften lite lättare att andas. Medan pappan snickrar på en dörr med insektsnät och bebisen sover i sin vagn, går jag och tvååringen på upptäcktsfärd.
Vi hoppar på stenar och tuvor i hagen. Jag blir rädd för en humla och flaxar vilt omkring mig medan tvååringen skrattar åt att mamma dansar. Hon pinkar rakt ner i foppaskorna och jag tänker att mer KarlOskar och Kristina kan det ju inte bli, förutom skorna då. De hade nog träskor.
Vi spanar efter rabbisar och plockar några torra, sura najknar. Det är svårt det där med najknar. Ena dagen är de omogna och sura och andra dagen är de alldeles upptorkade.
Vi plockar prästkragar och blåklockor längs lillvägens kanter och tvååringen säger att det inte alls heter prästkragar utan bara tusensköna.
Jag övar några sånger jag har blivit ombedd att sjunga på en begravning. Allt är så sorgligt så jag börjar grina varje gång jag försöker ta ton. Tänker att det är skit. Bara skit allting.
En natt vaknar vi av åskan. Det brakar och dundrar utanför och jag ligger helt still och tänker att fy fan vad skönt. Vad befriande. Dagen efter är värmen ännu mer tryckande och det känns som man ska kvävas. Tvååringen hinner cykla genom vattenpölarna några gånger innan de dunstar bort.
På kvällen går jag ut och ställer mig och luktar på en av höbalarna på åkern bredvid. De luktar barndom och de luktar pappa. Sen går jag hem och drunknar i min bebis mörkbruna ögon. Så hostar vi en stund tillsammans, innan vi somnar i sovrummet där luften står still.